Ledare – Rent vatten är A och O för liv, hälsa, mat, rekreation och energi

Vatten utgör ett hem åt miljontals livsformer, från de allra minsta organismerna, som mäts i mikrometer, till blåvalar som kan bli upp till 30 meter långa och väga upp till 200 ton. Varje år upptäcks nya arter i havens djup. Oceanerna och haven spelar också en nyckelroll i det globala klimatet: de är den största kolsänkan och tar upp koldioxid från atmosfären. Havsströmmar bidrar till att värma upp och kyla ner olika regioner och gör dem på så vis mer beboeliga. Avdunstat vatten från varma hav faller ner som regn eller snö över hela jordklotet och upprätthåller livet på land.

För oss människor är vatten inte bara livsnödvändigt ur biologisk synpunkt, utan även en resurs som vi drar nytta av dagligen. I hemmet använder vi det för att laga mat, städa, duscha och spola i toaletten. Maten vi äter, kläderna vi har på oss, våra mobiltelefoner, bilar och böcker: allt framställs med hjälp av vatten. Vi använder vatten för att bygga våra hem, skolor och vägar och för att värma upp byggnader och kyla ner kraftverk. Med den elektricitet vi genererar från strömmande vatten lyser vi upp våra städer och hem. En varm sommardag badar vi i havet eller tar en promenad längs en sjö för att svalka oss.

Vatten är också ett sätt att förbinda och förflytta människor och varor. Vattenvägar utgör ett naturligt transportnät runt hela jordklotet som förbinder inte bara kuststäder med varandra, utan även inlandsstäderna som ligger längs de farbara floderna, och möjliggör därigenom global handel. Våra t-tröjor, kaffebönor och bärbara datorer som tillverkades eller framställdes i Nordamerika, Sydamerika, Afrika eller Asien, kan mycket väl ha transporterats till Europa på fartyg. Vatten är med andra ord närvarande i alla delar av vårt liv.

Hur vi  använder och behandlar denna värdefulla resurs  påverkar vår egen hälsa och allt liv som är beroende av vatten. Föroreningar, överutnyttjande, fysiska förändringar av livsmiljöer i vatten och klimatförändringar fortsätter att försämra kvaliteten och tillgången på vatten.

Vi förändrar vattnets natur

När vi tar vattnet från dess källa och använder det förändrar vi nästan alltid dess egenskaper på olika sätt. Vi rätar ut floder, bygger kanaler för att koppla samman hav och floder och anlägger dammar och vallar för att tillgodose vår vattenförsörjning. Det grundvatten som tas ut från vattenförande lager kan transporteras många mil innan det slutligen levereras till våra hem. Efter användning kan det ha förorenats med kemiska ämnen (t.ex. fosfater som finns i rengöringsprodukter), mikropartiklar av plast eller matlagningsolja. En del av dessa föroreningar och orenheter kan finnas kvar i vattnet även efter att det behandlats med avancerad avloppsvattenrening. I jordbruket kan det vatten som används för att vattna grödorna innehålla rester av de kemikalier som finns i gödsel och bekämpningsmedel. Efter att det använts och ibland renats återvänder en del av det förändrade vattnet till en vattenförekomst.

Även luftburna föroreningar som släpps ut från transporter eller industrier kan hamna i floder, sjöar och hav och påverka vattenkvaliteten. Vår vattenförbrukning kan ändra havens temperatur och salthalt. Vatten som har använts för kylning i energisektorn kan vara betydligt varmare än det vatten som togs ut. På samma sätt kan avsaltningsprocesser leda till att lösningar med hög saltkoncentration släpps tillbaka ut i den marina miljön. I slutänden lämnar vi ofta tillbaka något helt annat till naturen än det vatten vi tog ut. Dessutom återlämnar vi det inte alltid på samma plats som vi tog det ifrån.

Vattenkvaliteten – en avgörande faktor

Under de senaste fyra årtiondena har Europa gjort stora framsteg i fråga om regleringar av sin vattenkvalitet, reningen av sitt avloppsvatten och skydd av sina livsmiljöer och arter i såväl hav som sötvattenförekomster. EU:s politik avhandlar många olika problem som rör allt från dricksvatten, avloppsvatten från tätbebyggelse, skydd av livsmiljöer, marina skyddsområden, badvattenkvaliteten, översvämningar, engångsartiklar av plast, industriutsläpp och användningen  av farliga kemikalier med mera. Dessa specifika EU-rättsakter förstärks genom mer övergripande program och lagstiftning såsom det sjunde miljöhandlingsprogrammet, ramdirektivet för vatten och ramdirektivet om en marin strategi.

De europeiska medborgarna bryr sig om sitt vatten. Det är ingen slump att det första medborgarinitiativet någonsin, dvs. Right2water[i], fick stöd av mer än 1,8 miljoner underskrifter och handlade just om vatten. Åtgärdsplaner för att öka medvetenheten har tillsammans med vatteneffektiv teknik och investeringar för att åtgärda vattenläckor lett till konkreta vattenbesparingar runtom i Europa. Den sammanlagda mängden uttaget vatten i Europa har minskat med 19 procent sedan 1990. Idag är över 80 procent av Europas befolkning ansluten till ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse, vilket avsevärt minskar mängden föroreningar som släpps ut till vattenförekomsterna. Vår nyligen utkomna rapport[ii] om vattnets tillstånd visar att runt tre fjärdedelar av Europas grundvattenförekomster har en god kemisk status, vilket innebär att de har rent vatten.

Regelbunden kontroll av badvattenkvaliteten visade att den var utmärkt på runt 85 procent av de EU-badplatser som kontrollerades under 2017. Över 10 procent av Europas havsområden har utsetts till marina skyddsområden, vilket syftar till att bevara marina arter och livsmiljöer. Dessa förbättringar är alla mycket positiva. Ändå, trots framstegen, finns det fortfarande en oro kring den ekologiska och kemiska statusen hos Europas ytvatten.

Bara 39 procent av ytvattnet nådde EU-målet om minst god eller hög ekologisk status under kontrollperioden 2010–2015, medan 38 procent uppnådde en god kemisk status. Otillfredsställande kemisk status beror till stora delar på föroreningar (t.ex. nitrat från jordbruket), som naturligtvis inte bara kan försvinna. Vatten absorberar och förflyttar föroreningar och i slutändan ansamlas de i sjöar och hav. Mänsklig verksamhet har påverkat eller rent fysiskt förändrat många floder, vilket har konsekvenser för fiskarnas vandring uppströms och sedimentflödet nedströms.

Många marina fiskbestånd har drabbats av överfiske, vilket hotar hela fiskpopulationers överlevnad. Invasiva främmande arter sprids med fartygstransporter eller genom kanaler och utgör en fara för lokala arter. Marint skräp, i huvudsak plast, återfinns i världens alla hörn: från Arktis till obebodda öar i Stilla havet. Och även om vi ser till att inga nya föroreningar hamnar i vattenförekomsterna måste vi dessvärre leva med konsekvenserna av alla de föroreningar som släppts ut i vattnet för flera årtionden sedan, eller för århundranden sedan, vilket är fallet med kvicksilver. Och på samma sätt får framtida generationer leva med konsekvenserna av våra utsläpp.

Hur hanterar vi brist och överskott?

Jämfört med många andra delar av världen har Europa relativt sett stora sötvattenresurser, men de är inte jämnt fördelade över kontinenten. Faktum är att ungefär en tredjedel av EU:s territorium enligt våra uppskattningar emellanåt drabbas av vattenstress, vilket innebär att efterfrågan överstiger det tillgängliga utbudet under en viss period.

Klimatförändringar kommer sannolikt att påverka vattentillgången i Europa och leda till ännu större påfrestningar i de södra regionerna, som redan brottas med vattenstress. Andra delar av Europa kommer troligen oftare att drabbas av översvämningar, medan lågt belägna regioner hotas av stormfloder och stigande havsnivåer. Städer och regioner går i bräschen för åtgärder på marken och genomför åtgärder som sträcker sig från minskat läckage och återanvändning av vatten till skapandet av blå och gröna områden i stadsområden som ska minska översvämningsrisken och de skador som vattnet kan orsaka.

Vissa viktiga ekonomiska sektorer, såsom jordbruket, förbrukar stora mängder sötvatten. I själva verket så kan jordbruket stå för mer än hälften av all vattenförbrukning i delar av södra Europa under vår- och sommarmånaderna. På samma sätt måste populära turistmål, t.ex. små öar i Medelhavet, ibland försörja tusentals besökare med vatten, vilket utsätter deras redan knappa vattenresurser för stora påfrestningar.

En lokal och global resurs

Massturism är inte den enda orsaken till att lokala vattenresurser tidvis utsätts för extra stora påfrestningar. Den globala handeln gör att konsumenter kan använda naturresurser, även vatten, från alla delar av världen. Franskt vin som exporteras till Kina är också en slags export av det vatten som använts för att odla druvorna och framställa vinet. Likaså importerar vi så kallat virtuellt vatten när vi importerar varor till Europa.

På många sätt är vatten en lokal resurs. När vattenmängden eller vattenkvaliteten ändras har det en direkt påverkan på den lokala miljön och lokalbefolkningen. Men vatten som helhet är också en global förekomst – en kollektiv nyttighet som delas av alla människor och alla levande varelser på vår planet. Vattnet rör sig mellan länder och förbinder kontinenter med varandra, både fysiskt och kulturellt. Eftersom många stora vattenförekomster är sammanbundna kan något som från början var ett lokalt problem bli en av många bakomliggande orsaker till ett större problem. Omvänt kan ett globalt problem, såsom plast eller högre vattentemperaturer i oceanerna, få allvarliga följder på lokal nivå.

Vattnets lokala till globala natur kräver att vi samarbetar och inrättar förvaltningsstrukturer som motsvarar omfattningen av dessa problem. Det är inte förvånande att det regionala och globala samarbetet framhålls i mycket av EU:s politik för sötvatten och den marina miljön. EU är en aktiv aktör i många förvaltningsstrukturer, från FN:s mål för hållbar utveckling[iii] till regionala samarbetsstrukturer såsom Internationella kommissionen för skyddet av Donau[iv] eller OSPAR kommissionen för Nordostatlanten[v]. Under de senaste åren har förvaltningsstrukturer med rätta inbegripit icke-statliga aktörer såsom stora fiskeriföretag, för att säkerställa att våra vattenresurser används på ett hållbart sätt.

När vi ställs inför konkurrerande användares ökade efterfrågan blir det tydligt att vägen till en hållbar användning av vatten och vattenresurserna går via effektivitet, innovation, minskat slöseri (t.ex. genom att minska läckage), återanvändning och återvinning. Allt detta är centrala delar i en cirkulär ekonomi. I själva verket kan vi genom att spara på en resurs, såsom vatten, spara på alla andra.

Kunskap bidrar till att forma framtidens strategier

Europeiska miljöbyrån, EEA, arbetar med miljöinformation. Ett komplext område såsom vatten kräver olika dataflöden, ingående och systematiska analyser samt ett nära samarbete med nätverk och institutioner. EEA sammanställer all denna kunskap om Europas miljö och informerar beslutsfattarna och allmänheten.

Under de senaste fyra årtiondena har medlemsstaterna, i linje med EU:s lagstiftning och rapporteringskrav, inrättat omfattande miljöövervakningsprogram. Tack vare dessa dataunderlag har  kunskapen och förståelsen för miljön och vad som påverkar den ökat. Vi kan nu göra en samlad analys av vad som driver på förändringar, vad som förändras och hur. Vi kan avgöra vilka åtgärder som verkligen kommer att vara effektiva ute på fältet och vi kan bygga nätverk för att förmedla kunskap om dem.

Denna kunskap kommer att spela en viktig roll i utformningen av EU:s framtida vattenpolitik. Vissa centrala delar i vattenlagstiftningen, bland annat ramdirektivet för vatten och direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, håller på att utvärderas och kan därefter komma att ändras. Med tanke på den avgörande roll som vattnet har i alla delar av våra liv kommer en mer integrerad politisk strategi hjälpa oss att skydda och bevara det som gör vår planet unik: vattnet.

Hans Bruyninckx

Europeiska miljöbyråns verkställande direktör