nästa
föregående
poster

Article

I korthet: EU:s lagstiftning om naturen

Ändra språk
Article Publicerad 2022-05-17 Senast ändrad 2023-08-29
2 min read
EU:s medlemsstater började samordna miljöpolitiken på 1970-talet, och naturen var det första området för EU:s åtgärder. Ända fram till i dag utgör naturvårdsdirektiven – fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet, som först antogs 1979 respektive 1992 – hörnstenarna för EU:s insatser för att skydda och bevara biologisk mångfald.

De två direktiven innebär att många arter och naturtyper omfattas av ett gemensamt skyddssystem med regelbundna övervaknings- och rapporteringskrav. Den försämring som dokumenteras tack vare dessa direktiv kräver mer omfattande och samordnade åtgärder inom många politikområden i Europa och globalt.

I dag har EU en av världens mest omfattande lagstiftningar för miljö och klimat. Vissa av EU:s lagar gäller utsläpp av föroreningar eller växthusgaser, föroreningsnivåer i luft eller vatten eller utsläpp från särskilda källor, t.ex. industri eller transporter.

Vissa delar av EU:s naturvårdslagstiftning, t.ex. EU-initiativet för pollinerande insekter, kräver riktade åtgärder. Andra direktiv spelar en central roll när det gäller att skydda naturen genom ekosystembaserad förvaltning, särskilt vattendirektivet och havsmiljödirektivet. Enligt vattendirektivet ska medlemsstaterna uppnå ”god status” för alla vattenförekomster (sjöar, floder och grundvatten) genom hållbar och samordnad förvaltning av hela avrinningsområden.

På samma sätt kräver havsmiljödirektivet en god miljöstatus i den marina miljön för att ta itu med påverkan och föroreningar. Naturrelaterad lagstiftning stöds bland annat av lagstiftningen om cirkulär ekonomi som syftar till att minska avfall och föroreningsrisker, till exempel genom bättre avfallshantering, förbättrad ekodesign och begränsning av engångsplast.

Dessa lagar hjälper EU:s medlemsstater att få renare luft, en övergång till renare energi, minskade utsläpp av växthusgaser och en allt större andel av deras land- och havsområden under skydd, bland annat genom Natura 2000-nätverket. EU:s gröna infrastruktur länkar samman allt fler naturområden, vilket gör det möjligt för vilda djur och växter att röra sig mellan dem. Städerna planerar gröna och blå områden som ett sätt att förbereda sig för klimatförändringarnas effekter och bidra till att bevara biologisk mångfald.

Den europeiska gröna given beskriver EU:s långsiktiga ambition att bli den första klimatneutrala kontinenten med en hållbar ekonomi senast 2050 och genomförs med hjälp av viktiga politiska instrument såsom EU:s strategi för biologisk mångfald för 2030, strategin från jord till bord, EU:s strategi för klimatanpassning och EU:s nya skogsstrategi för 2030. Den stöds också av andra instrument, däribland handlingsplanen för den cirkulära ekonomin, kemikaliestrategin och handlingsplanen för nollutsläpp.

För att minska påverkan på naturen, hejda förlusten och återställa den biologiska mångfalden måste Europa agera på alla fronter, omvandla sina energi-, livsmedels- och mobilitetssystem, och göra detta tillsammans med globala partner.

Europeiska miljöbyråns informationssystem om naturen

Bise – Europeiska informationssystemet för biologisk mångfald: den viktigaste data- och informationskällan om biologisk mångfald i Europa.

Fise – Skogsinformationssystemet för Europa: en kontaktpunkt för utbyte av information med skogsexperter om Europas skogsmiljö, dess tillstånd och utveckling.

Wise – Vatteninformationssystemet för Europa: den europeiska informationsportalen för vattenfrågor. Dess innehåll avser både sötvattens- och marina miljöer.

 

Permalinks

Geographic coverage

Temporal coverage

Taggar

Insorterad under
Insorterad under signals, signals2021
Dokumentåtgärder