Livet under ytan står inför allvarliga hot

Ändra språk
Article Publicerad 2018-11-23 Senast ändrad 2019-02-14
11 min read
Livet i Europas sötvatten och regionala hav far illa. Ekosystemen är i dåligt skick, vilket har en direkt inverkan på många vattenlevande djur och växter. Andra arter och människor som är beroende av rent vatten påverkas också. Europas hav är i ett bedrövligt skick, främst på grund av överfiske och klimatförändringar, medan sötvattenförekomsterna lider av överskott på näringsämnen med förändrade livsmiljöer som följd. Kemiska föroreningar har en negativ inverkan på såväl sötvattensmiljöer som marina miljöer.

 Image © Bojan Bencic, WaterPIX / EEA

Floder, sjöar, våtmarker och hav utgör hem åt många djur och växter, samt ett oräkneligt antal andra djur och växter som är beroende av dess vatten. För människor är vattenförekomster en källa till hälsa, livsmedel, inkomst och energi. De ger oss också viktiga transportvägar och platser för rekreation.

I hundratals år har människan förändrat Europas vattenförekomster för att odla mat, producera energi och skapa skydd mot översvämningar. Detta har spelat en central roll i Europas ekonomiska och sociala utveckling, men det har också försämrat vattenkvaliteten och de naturliga livsmiljöerna för fiskar och annat liv i vattnet, i synnerhet i floder. Olyckligt nog sprider vattnet i många fall de föroreningar vi släpper ut till luft, mark och andra vatten. Ibland är det också slutmålet för vårt avfall och våra kemikalier.

Vi har varit tämligen effektiva när det gäller att dra nytta av de vinster vattnet ger, men det har haft ett högt pris för naturen och ekonomin. Många vattenekosystem och vattenlevande arter är hotade: många fiskbestånd minskar, för mycket eller för lite sediment[i] når fram till havet, kusten eroderas i allt större utsträckning osv. I slutänden kommer alla dessa förändringar också att påverka de till synes kostnadsfria tjänsterna som vattenförekomsterna i dag erbjuder oss människor.

Europas sjöar, floder och kustvatten utsätts fortfarande för påfrestningar

Föroreningar, alltför stort uttag och fysiska förändringar, såsom dammar och uträtning, fortsätter att skada sötvattenförekomsterna runtom i Europa. Dessa påfrestningar har ofta en samlad effekt på vattenekosystemen, vilket bidrar till en minskad biologisk mångfald och riskerar att göra det svårare för oss att dra nytta av vattnet.

Enligt EEA:s nyligen utkomna rapport European waters — assessment of status and pressures 2018[ii] har endast 39 procent av ytvattnet en god eller hög ekologisk status. Generellt sett är tillståndet sämre för floder och vatten i övergångszonen till en marin miljö (t.ex. deltan) än för sjöar och kustvatten. Den ekologiska statusen i naturliga vattenförekomster är generellt sett bättre än statusen i kraftigt förändrade och konstgjorda vattenförekomster, såsom reservoarer, kanaler och hamnar.

Positivt är dock att 74 procent av grundvattenområdena i Europa har en god kemisk status. I många länder står grundvattnet för 80–100 procent av dricksvattnet.

De största problemen i ytvattenförekomster är föroreningar i form av överskottet av näringsämnen från jordbruket, kemiska föroreningar från luften och fysiska förändringar som försämrar eller förstör livsmiljöerna, särskilt för fiskarna.

Det intensiva jordbruket är beroende av konstgödsel för större skördar. Konstgödseln verkar ofta genom att tillföra kväve och andra kemiska sammansättningar till jorden. Kväve är ett kemiskt ämne som är vanligt förekommande i naturen och som spelar en avgörande roll för grödornas tillväxt. En del av det kväve som tillförs tas dock inte upp av växterna. Det finns många olika skäl till detta, det kan till exempel vara så att man tillför mer gödsel än vad växterna kan ta upp, eller så tillförs det inte under grödornas växtperiod. Detta kväveöverskott hamnar i vattenförekomsterna.

På samma sätt som för landväxande grödor leder ett kväveöverskott i vattnet till att vissa vattenlevande växter och alger växer onormalt mycket, i en process som kallas för eutrofiering. Denna extra tillväxt förbrukar syret i vattnet, vilket skadar andra arter som lever i samma vattenförekomst. Jordbruket är dock inte den enda källan till kväve i vattnet. Industrianläggningar eller dieseldrivna fordon kan också släppa ut avsevärda mängder kväveföreningar till atmosfären, vilka senare landar på land eller vattenytor.

Industrins utsläpp av tungmetaller till vattnet minskar snabbt enligt en nyligen genomförd analys från EEA gjord på data från det europeiska registret över utsläpp och överföringar av föroreningar[iii]. I analysen konstaterade man att miljöpåfrestningarna från industriutsläpp[iv] av åtta viktiga tungmetaller ([1]) till vattnet hade minskat med 34 procent mellan 2010 och 2016. Gruvdriften stod för 19 procent och det intensiva vattenbruket för 14 procent av påfrestningarna. I det intensiva vattenbruket läcker koppar och zink ut i havet från fiskburar som innehåller dessa metaller för att skydda dem från korrosion och hindra marina organismer från att växa på dem. Tungmetallerna har skadliga effekter i form av bland annat inlärnings-, beteende- och fertilitetsproblem hos både människor och djur.

Det finns också nya källor till förorening. Under de senaste åren har man till exempel upptäckt alltfler föroreningar från läkemedel i vattnet, såsom antibiotika och antidepressiva läkemedel, vilket påverkar vattenlevande arters hormoner och beteende.

Det kan ta tid innan åtgärderna ger effekt

Trots EU-ländernas ansträngningar, under det senaste årtiondet, att bland annat komma till rätta med föroreningskällor, återställa naturliga livsmiljöer och inrätta fiskpassager förbi dammar har inte vattenförekomsternas katastrofala tillstånd har förbättrats. Med tanke på det stora antal dammar och reservoarer som har anlagts i Europas floder är kanske omfattningen av de åtgärder som vidtagits för liten för att någon egentlig förbättring ska ske. Men det är också möjligt att det finns en tidsfördröjning och att en del av dessa åtgärder kommer att leda till påtagliga förbättringar på lång sikt.

Ett positivt tecken som vi redan kan se är att tydliga framsteg har gjorts när det gäller reningen av avloppsvatten från tätbebyggelse och att mindre avloppsvatten släpps ut till miljön.Halterna av föroreningar som kan kopplas till utsläpp av avloppsvatten, såsom ammonium och fosfater, har minskat betydligt i Europas floder och sjöar under de senaste 25 åren. En EEA-indikator för reningen av avloppsvatten från tätbebyggelse[v] visar också att förbättringarna fortsätter sett till såväl reningens täckningsgrad som kvalitet i alla delar av Europa.

Påfrestningar på våtmarkerna

Tillsammans med dyner och gräsmarker utgör våtmarkerna ett av de mest hotade ekosystemen[vi] i Europa. Våtmarker, såsom myrar, mossar och kärr, spelar en avgörande roll eftersom livsmiljöer för vattenlevande och landlevande arter möts där. Många arter lever i och är beroende av våtmarkerna. De renar även vatten, är ett skydd mot översvämningar[vii] och torka, tillhandahåller viktiga baslivsmedel som ris och skyddar kustområdena mot erosion.

Mellan 1900 och mitten av 1980-talet förlorade Europa två tredjedelar av sina våtmarker, till stor del på grund av vattenavledning. Idag utgör våtmarkerna endast runt 2 procent av EU:s territorium[viii] och runt 5 procent av alla Natura 2000-områden. Även om de flesta typer av våtmarker är skyddade i EU visar bedömningar av bevarandestatus att 85 procent har en ogynnsam status, varav 34 procent har en otillfredsställande status och 51 procent en dålig status.

Europas hav – produktiva men varken friska eller rena

Europas hav är hem för en mängd olika marina organismer och ekosystem. De är också en viktig källa till livsmedel, råmaterial och energi.

I EEA-rapporten State of Europe’s seas[ix] (ej översatt till svenska) konstaterades att Europas marina biologiska mångfald krymper. Av de marina arter och livsmiljöer som utvärderades mellan 2007 och 2012 var det endast 9 procent av livsmiljöerna och 7 procent av arterna som hade en gynnsam bevarandestatus. Dessutom har man inte utvärderat den marina biologiska mångfalden tillräckligt. Fyra av fem arter och livsmiljöer som utvärderades enligt ramdirektivet om en marin strategi har kategoriserats som okända.

Överfiske, kemiska föroreningar och klimatförändringar är några av de främsta skälen till att tillståndet hos ekosystemen i Europas hav är otillfredsställande. En kombination av dessa tre påfrestningar har lett till stora förändringar i alla Europas fyra regionala hav: Östersjön, Nordostatlanten, Medelhavet och Svarta havet. Ofta har rent vatten med många fiskarter och en stor fauna ersatts med algblomning och små, planktonätande fiskar. Förlusten av den biologiska mångfalden påverkar hela det marina ekosystemet och nyttorna det ger.

Invasiva främmande arter som kommer in i Europas hav till följd av klimatförändringar och de allt längre maritima transportvägarna, är ett annat stort hot mot den marina biologiska mångfalden. Eftersom de främmande arterna inte har några naturliga fiender kan deras populationer hastigt öka på bekostnad av  de lokala arterna, och orsaka skador som inte går att reparera. Ett exempel är kammaneten, som fördes in i Svarta havet med ballastvatten från fartyg och fick hela fiskbestånd att kollapsa, vilket också drabbar den näringsverksamhet som är beroende av dessa bestånd.

Trots dessa stora utmaningar har de marina ekosystemen emellertid hittills visat en stor motståndskraft. Det är bara några få europeiska marina arter man vet har utrotats och överfiskningen av utvärderade bestånd i Nordostatlanten sjönk avsevärt mellan 2007 (94 procent) och 2014 (41 procent). I några områden visar enskilda arter, som blåfenad tonfisk, tecken på återhämtning och vissa ekosystem börjar återhämta sig efter övergödningens negativa effekter.

Likaså har en ökande andel av Europas hav utnämnts till marina skyddsområden på senare år. I slutet av 2016 hade EU-länderna utnämnt 10,8 procent av sina marina områden till att ingå i ett nätverk av marina skyddsområden. Därmed har EU redan uppnått det mål som man 2010 kom överens om i konventionen om biologisk mångfald (det elfte Aichimålet[x]): att 10 procent av områdena ska ha skyddsstatus senast 2020.

I EEA:s rapport om tillståndet i Europas hav dras ändå slutsatsen att de europeiska marina ekosystemen förvisso har kvar en viss motståndskraft och att det fortfarande är möjligt att återställa hälsan hos det marina livet med rätt insatser. Det kommer att ta flera årtionden och bara vara möjligt om de påfrestningar som i dagsläget hotar de marina djuren och växterna avsevärt minskas.

Starka EU-strategier, men brister i genomförandet

Det huvudsakliga syftet med EU:s vattenpolitik har varit att säkerställa att tillgången till vatten av god kvalitet är tillräckligt stor för att tillgodose människors och miljöns behov. Mot denna bakgrund infördes ramdirektivet för vatten, EU:s i sammanhanget viktigaste rättsakt. Ramdirektivet tvingade  EU-länderna att se till att alla yt- och grundvattenförekomster skulle uppnå god status senast 2015, såvida det inte fanns skäl att göra undantag, såsom naturliga förhållanden eller oproportionerligt höga kostnader. Beroende på vilken den bakomliggande orsaken är har tidsfristerna ibland förlängts eller så kan länderna ha fått tillstånd att uppnå mindre stränga mål.

Yt- och grundvattenförekomster uppnår god status när de uppfyller standardkrav för vattnets ekologi, kemi och volym. Generellt sett betyder detta att vattnet endast uppvisar en mindre förändring jämfört med vad man skulle kunna förvänta sig vid opåverkade förhållanden. Hittills har EU-länderna inte uppnått detta mål för merparten av sitt yt- och grundvatten.

Genom fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet[xi] (ofta benämnda naturdirektiven) skyddar EU sina mest hotade arter och livsmiljöer och alla vilda fåglar. Mot denna bakgrund har ett antal åtgärder, bland annat Natura 2000-nätet av skyddade områden, inrättats för att motverka eller minimera inverkan på de arter och livsmiljöer som omfattas av dessa EU-direktiv. Även om det marina Natura 2000-nätet täcker en betydande andel av Europas hav är det fortfarande inte fullständigt, och för många områden finns det inga lämpliga bevarandeåtgärder.

För att uppnå större samstämmighet mellan de strategier som rör det marina området, och för att på ett effektivare sätt skydda den marina miljön, kom EU-länderna år 2008 överens om ramdirektivet om en marin strategi[xii]. Direktivet har tre huvudsakliga mål: Europas hav ska vara 1) friska 2) rena och 3) produktiva. Enligt EEA:s utvärdering är Europas hav varken rena eller friska, och det är oklart hur länge till de kan vara produktiva.

Europeiska kommissionen är medveten om situationen och publicerade därför i april 2017 sin handlingsplan för naturen, människorna och näringslivet,[xiii] som syftar till att avsevärt förbättra genomförandet av naturdirektiven. Förhoppningen är att insatserna i planen direkt bidrar till initiativ för bevarande av havsmiljön.

 



([1])            I EEA:s briefing utvärderas utsläppen av arsenik, kadmium, krom, koppar, bly, kvicksilver, nickel och zink.



[i] https://www.eea.europa.eu/publications/european-waters-assessment-2012

[iii] http://prtr.ec.europa.eu/

[iv] https://www.eea.europa.eu/highlights/environmental-pressures-from-industrys-heavy

[v] https://www.eea.europa.eu/data-and-maps/indicators/urban-waste-water-treatment/urban-waste-water-treatment-assessment-4

[vi] https://www.eea.europa.eu/soer-2015/europe/biodiversity

[vii] https://www.eea.europa.eu/highlights/restoring-floodplains-and-wetlands-offer

[viii] http://ec.europa.eu/environment/nature/pdf/SoN%20report_final.pdf

[ix] https://www.eea.europa.eu/publications/state-of-europes-seas

[x] https://www.cbd.int/sp/targets/rationale/target-11/

[xi] http://ec.europa.eu/environment/nature/index_en.htm

[xii] http://ec.europa.eu/environment/marine/eu-coast-and-marine-policy/marine-strategy-framework-directive/index_en.htm

[xiii] http://ec.europa.eu/environment/nature/legislation/fitness_check/action_plan/communication_en.pdf

Relaterat innehåll

Nyheter och artiklar

Relaterade indikatorer

Related infographics

Publikationer inom samma område

Se även

Geographic coverage

Temporal coverage

Dokumentåtgärder
Insorterad under