Allmänna slutsatser

Sida Senast ändrad 2016-04-19 19:32

2. Allmänna slutsatser

PROBLEM

Tabell 1 ger en generell sammanfattande bedömning av de framsteg som gjorts under (grovt räknat) de senaste fem åren i fråga om vart och ett av de tolv viktiga miljöproblem i Europa som identifierats i Dobríš-rapporten och utvärderats i föreliggande rapport.

Tabellen skiljer mellan framsteg när det gäller att utveckla politiska handlingsprogram och framsteg i form av förbättrad miljökvalitet – de senare släpar ofta efter. Informationsunderlaget för denna bedömning är oundvikligen mer tillförlitligt för vissa områden än för andra. Det är särskilt svagt i fråga om kemikalier, biologisk mångfald och stadsmiljö. Det orange tecknet när det gäller framsteg för handlingsprogram rörande troposfäriskt ozon baseras sålunda på solidare grunder och kunskaper än den motsvarande bedömningen i fråga om kemikalier, där uppfattningen varierar rörande de underliggande problemen, och där den utpräglade bristen på data lagt hinder i vägen för utvärderingsförsök.

Tabell 1

Viktiga miljöproblem FRAMSTEG
för handlingsprogram
FRAMSTEG
för miljösituationen
klimatförändring +/- -
uttunning av stratosfäriskt ozon + -
försurning + +/-
troposfäriskt ozon +/- -
kemikalier +/- +/-
avfall - -
biologisk mångfald +/- -
insjövatten +/- +/-
havs- och kustmiljöer +/- -
markförsämring - -
stadsmiljöer +/- +/-
tekniska och naturliga risker + +
Teckenförklaring:
+ positiv utveckling vad beträffar utvecklingen av handlingsprogram eller i fråga om miljösituationen.
+/- viss utveckling av handlingsprogram, men inte tillräcklig för att åtgärda problemet i sin helhet (inklusive otillräcklig geografisk täckning). Obetydlig eller ingen förändring av miljöstatus. Kan också ange oviss eller varierande utveckling inom de olika områdena.
- obetydlig utveckling av handlingsprogram eller ogynnsam utveckling av miljöstatus. Kan också ange fortsatt kraftigt tryck eller dålig miljöstatus.


Atmosfärfrågor

De kraftfulla insatser som under ett antal år gjorts för att samordna handlingsprogrammen och åtgärderna inom och utanför Europa i syfte att minska skadliga utsläpp och förbättra atmosfärens kvalitet har i flertalet europeiska länder medfört betydligt minskade utsläpp av åtskilliga ämnen som utgör ett hot mot miljön och människornas hälsa. Detta gäller bl.a. svaveldioxid, bly och ozonnedbrytande ämnen. Utsläppen av kväveoxider och flyktiga organiska föreningar utom metan (NMVOC) har minskat i mindre omfattning.

I Västeuropa har dessa förändringar främst berott på genomförandet av handlingsprogram för utsläppsminskning, på strukturella förändringar i industriproduktionen och på övergång till renare bränslen. I Central- och Östeuropa ter sig effekterna av åtgärderna för utsläppsminskning obetydliga i jämförelse med följderna av den kraftigt minskade energianvändningen och industriproduktionen efter en strukturell ekonomisk förändring som medfört betydande minskning av såväl tillförsel som utsläpp.

Tabell 2 visar vilka framsteg som gjorts på vägen mot målen för minskade utsläpp i luften. Det är endast i fråga om de i denna tabell upptagna föroreningarna som kvantitativa mål fastställts för hela Europa genom konventioner och protokoll.

Tabell 2: Vägen mot målen


Situationen år: Mål Målindex
(år)
Utveckling
1990=100 1985 1990 1995
lijn.gif (900 bytes)
Klimatförändring
UNFCCC-målet: att stabilisera CO2-utsläppen på 1990 års nivå år 2000 (före Kyoto). Se texten betr. Kyoto-målen
CO2 -utsläpp
Västeurope 97 100 97 100 (2000) enl. plan, se text
Central- o. Östeuropa .. 100 80 100 (2000) enl. plan
Nya ober staterna .. 100 81 100 (2000) enl. plan
Uttunning av stratosfäriskt ozon
CFC produktion
CFC11, 12, 113, 114, 115 betr. ozon-uttunningsförmågan. Mål: avveckling av CFC den 1 januari 1995, utom viktiga användningar och produktion för utvecklingsländernas grundläggande behov. Värde år 1996: 12
EU 160 100 11 0 (1995) enl. plan
Försurning
SO2 utsläpp
Mål: andra CLRTAP-svavelprotokollet.
Västeurope 119 100 71 60 (2000) uppnås troligen
Central- o. Östeuropa 118 100 66 70 (2000) enl. plan
Nya ober staterna 131 100 62 90 (2000) enl. plan
NOx utsläpp Mål: första CLRTAP NOx- protokollet: stabilisering vid 1987 års nivåer; EU-mål: 1990 års nivåer –30%
Västeurope 93 100 91 70 (2000) uppnås troligen inte
Central- o. Östeuropa 104 100 72 105 (1994) enl. plan
Nya ober staterna .. 100 67 99 (1994) enl. plan
VOC utsläpp Mål: CLRTAP:s VOC-protokoll, utom de naturliga utsläppen
Västeurope 97 100 89 70 (2000) uppnås troligen inte
Central- o. Östeuropa - 100 81 70 (1999) uppnås troligen inte
Nya ober staterna - 100 70 70 (1999) enl. plan

Anm.: För de nya oberoende staterna finns data endast för fyra länder (Moldova, Ryssland, Ukraina och Vitryssland). CLRTAP = FN–ECE-konventionen om långväga gränsöverskridande föroreningar. Även om utvärderingen skett för hela området, gäller målen endast för länder som anslutit sig till konventionerna.

Trots de framsteg som framgår av tabell 2 måste utsläppen av flera föroreningar ytterligare minskas för att de redan överenskomna målen – och de nya mål som kan förväntas – skall kunna uppnås. Flertalet av de utsläppsminskningar som hittills skett är en följd av ekonomiska förändringar och åtgärder riktade mot betydande utsläppskällor inom industri- och energi-sektorerna. Utom i fråga om blyet i bensinen har utsläppsminskningen varit mindre framgångsrik när det gällt diffusa källor som transporterna och jordbruket; dessa är till sin natur svårare att kontrollera, och de kräver en bättre integration mellan miljöpolitiken och andra politiska handlingsprogram.


klimatförändring

Det har visserligen skett en viss minskning av utsläppen av växthusgaser (mellan 1990 och 1995 minskade koldioxidutsläppen i hela Europa med 12 procent och i Västeuropa med 3 procent), men många av dessa minskningar är ett resultat av ekonomiska förändringar, t.ex. nedläggningen av många företag med tung industriproduktion i Östeuropa och övergången från kol till gas vid elkraftproduktion i en del västeuropeiska länder.

Energi-försörjningssektorn är den sektor som bidrar mest till koldioxidutsläppen (omkring 35 procent år 1995), med ungefär lika stora utsläpp från industri-, transport- samt hushålls- och handels-sektorerna (var och en cirka 20 procent), och ett ökande bidrag från transportsektorn. I fråga om EU antyder Europeiska kommissionens senaste "business as usual"-scenario en ökning på 8 procent av koldioxidutsläppen mellan 1990 och 2010, vilket är en kraftig avvikelse från den gällande målsättningen som innebär en minskning med 8 procent (i fråga om en "korg" med sex gaser, inbegripet koldioxid) för Europeiska unionen enligt överenskommelsen i Kyoto i december 1997. Det behövs uppenbart åtgärder på alla nivåer och påverkan av alla ekonomiska sektorer om målet från Kyoto skall kunna uppnås.

uttunningen av ozonlagret

Genomförandet av Montréal-protokollet och de senare komplementen till detta har totalt över hela världen minskat produktionen och utsläppen av ozonnedbrytande ämnen med 80–90 procent. Liknande minskningar har åstadkommits i Europa.

På grund av den långa livstiden hos de ozonnedbrytande ämnena i den övre atmosfären kommer det emellertid att ta många årtionden innan ozonnivåerna i stratosfären återställts. Detta understryker betydelsen av att minska utsläppen av de återstående ozonnedbrytande ämnena (HCFC-föreningar, metylbromid) så att ozonlagret återställs snabbare.

försurning

Sedan Dobríš-rapporten kom har en del framsteg gjorts när det gällt att få kontroll över försurningsproblemet, främst som ett resultat av den fortsatta minskningen av svaveldioxidutsläppen (50 procent mellan 1980 och 1995 i hela Europa). Utsläppen av kväveoxider och ammoniak har minskat med 15 procent. På omkring 10 procent av den europeiska landytan är emellertid det sura nedfallet fortfarande alltför högt. I fråga om NOx-utsläppen från transporterna har miljöpolitiken inte hållit jämna steg med den ökade transportanvändningen – det ökade antalet bilar och den ökade användningen av dessa neutraliserar fördelarna som erhållits genom tekniska förbättringar som t.ex. den ökade användningen av "renare" motorer och katalysatorer i personbilar. Detta har medfört att bidragen från transport-sektorn har kommit att dominera när det gäller utsläppen av kväveoxider. Den stora tillväxtpotentialen för privata transporter i Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna kommer troligen att förvärra problemet.

troposfäriskt ozon och sommarsmog

Trots de ökade trafiknivåerna överallt i Europa kunde en signifikant minskning (14 procent) i fråga om utsläppen av ozonprekursorer åstadkommas över hela Europa mellan 1990 och 1995 genom en kombination av styrmedel inom olika sektorer och den ekonomiska omstruktureringen i Östeuropa. Sommarsmog till följd av höga ozonkoncentrationer i troposfären uppträder emellertid fortfarande ofta i många europeiska länder och utgör ett hot mot människornas hälsa och växtligheten.

Det kommer att krävas fler minskningar, och betydande sådana, av NOx- och NMVOC-utsläppen över hela norra halvklotet för att få till stånd en signifikant minskning av ozonkoncentrationerna i troposfären. Det andra steget i 1988 års NOx-protokoll till UNECE-konventionen om långväga gränsöverskridande luftföroreningar blir ett flereffektsprotokoll omfattande flera föroreningar, med inriktning på fotokemiska föroreningar, försurning och eutrofiering. Protokollet förväntas vara klart för antagande år 1999 och kommer troligen att eftersträva rigorösare utsläppsminskningar. Det blir särskilt svårt att styra utsläppen från den snabbt växande transport-sektorn, som är den sektor som bidrar mest till NOx-utsläppen i Europa som helhet, och till NMVOC-utsläppen i Västeuropa.

I Östeuropa är industrin fortfarande huvudkällan till NMVOC-utsläppen, men denna situation kan förändras i och med den förväntade ökningen av transporterna.

kemikalier

Omfattningen av det hot mot miljön och mot människornas hälsa som kemikalierna utgör är fortfarande oklar till följd av det enorma antalet allmänt använda kemikalier och bristen på kunskaper om hur de förflyttas genom och ansamlas i miljön, liksom om hur de påverkar människan och miljön.

På grund av svårigheten att bedöma toxiciteten hos många av de potentiellt farliga kemikalier som används eller släpps ut (och hos blandningar av dessa kemikalier) finns det numera kontrollstrategier som syftar till att minska kemikaliebelastningen på miljön (och därmed också exponeringen för kemikalierna) genom att förhindra eller minska användningen och utsläppen. Nya styrmedel, t.ex. program för frivillig minskning och förteckningar över toxiska utsläpp eller register över utsläpp av föroreningar uppmärksammas allt mer.

avfall

Den totalt inrapporterade avfallsgenereringen beräknas ha ökat med nära 10 procent mellan 1990 och 1995. En del av den synbara ökningen kan emellertid vara ett resultat av förbättrad avfallsövervakning.

I flertalet länder domineras avfallshanteringen fortfarande av det billigaste till buds stående alternativet: deponering. Avfallsminimering och förebyggande av avfall börjar i ökad utsträckning betraktas som mera önskvärda lösningar för avfallshanteringen, men någon generell utveckling i denna riktning kan ännu inte skönjas. Återvinningen tenderar att lyckas bättre i länder med väl utbyggd infrastruktur för avfallshanteringen.

Länderna i Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna prioriterar förbättringar av den kommunala avfallshanteringen genom bättre avfallssortering och deponeringsskötsel, införandet av återvinningssatsningar på lokal nivå samt genom åtgärder för riskminskning och sluten förvaring till lågt pris vid prioriterade avfallsupplag.

biologisk mångfald

Det totala trycket på den biologiska mångfalden till följd av människans verksamhet (det intensiva jord- och skogsbruket, urbaniseringen och utvecklingen av infrastrukturerna, samt föroreningarna) har i allmänhet ökat sedan Dobríš-rapporten.

Dessa tryck uppstår till följd av ensartat och allt mera storskaligt jord- och skogsbruk, uppsplittring av landskapet (som leder till isolering av naturliga biotoper och arter), kemikaliebelastning, vattentäkter, störningar, och tillströmning av främmande arter. Många nationella och internationella naturskyddsinitiativ har lanserats, men genomförandet har gått långsamt. På lokalplanet har en del riktade naturskyddsåtgärder varit till nytta, men det har inte gjorts många framsteg på vägen mot ett uthålligt jordbruk.

Delar av Central- och Östeuropa och av de nya oberoende staterna har förmånen att hysa stora områden med relativt oförstörda skogar och andra naturliga biotoper. Dessa skulle emellertid kunna hotas av olika former av tryck till följd av den ändrade ekonomin och utvecklingen om inte lämpliga skyddsåtgärder införs i Miljöprogrammet för Europa samt i handlingsprogrammen för den nationella ekonomiska utvecklingen och därmed sammanhängande finansiella mekanismer, liksom i anslutningsavtalen för de länder som ansluter sig till EU.

insjöar, floder och hav

Miljöprogrammet för Europa lägger särskild vikt vid en uthållig hushållning med naturresurser som insjöar, floder, kustvatten och hav. Hotet mot alla dessa resurser kvarstår emellertid.

Trots att vattenuttagen under det senaste årtiondet har legat på en stabil nivå eller t.o.m. minskat i ett antal väst- och östeuropeiska länder, finns det fortfarande risk för vattenbrist, i synnerhet runt tätortsområden. Läckage i distributionssystemen vållar fortfarande problem i en del länder, medan den ineffektiva vattenanvändningen är ett problem i samtliga länder.

Grundvattnets kvalitet – och följaktligen också människornas hälsa – hotas genom höga nitrathalter som orsakas av jordbruket. Halterna av bekämpningsmedel i grundvattnet överstiger vanligen de högsta tillåtna halterna inom EU, och många länder rapporterar om grundvattenförorening genom tungmetaller, kolväten och klorerade kolväten. Det kommer att ta många år att åstadkomma förbättringar av grundvattenkvaliteten på grund av den tid det tar för föroreningarna att nå fram till grundvattnet och föras vidare i detta.

Sedan år 1990 har det inte skett någon generell förbättring av flodvattnets kvalitet i Europa. Trots att fosforutsläppen har minskat med 40–60 procent de senaste fem åren – till följd av åtgärder inom industrin och vid reningen av avloppsvatten och genom ökad användning av fosfatfria tvättmedel i hushållen – kvarstår det problem med eutrofiering av floder, sjöar, dammar samt kust- och havsvatten som beskrevs i Dobríš-rapporten, och halten av näringsämnen är alltför hög i många områden.

Många europeiska hav är fortfarande kraftigt överfiskade, och bestånden av ett antal arter är betänkligt uttömda, vilket än en gång understryker angelägenheten i det krav på främjande av ett uthålligt fiske som framförs i Miljöprogrammet för Europa.

markförsämring

Markerosion och saltanrikning är fortfarande allvarliga problem i många områden, i synnerhet runt Medelhavet. Endast små framsteg har gjorts i fråga om markskyddet, ett annat område som ägnats särskild uppmärksamhet i Miljöprogrammet för Europa. Ett stort antal förorenade lokaler behöver åtgärdas. För närvarande har 300 000 potentiellt förorenade lokaler identifierats, främst i Västeuropa och särskilt inom områden där det sedan lång tid tillbaka funnits tung industri.

I Östeuropa, där det finns ett stort antal förorenade militärområden, krävs det bättre information för en bedömning av problemets omfattning.

stadsmiljö

Stadsbefolkningen i Europa har fortsatt att öka, och städerna i Europa börjar visa tecken på miljöpåfrestning – dålig luftkvalitet, kraftigt buller, trafikstockningar och minskade grönområden och att historiska byggnader och minnesmärken vittrar.

Även om en del förbättringar skett sedan Dobríš-rapporten (t.ex. av luftens kvalitet i städerna), leder många miljöpåfrestningar, i synnerhet orsakade av transporterna, allt oftare till försämrad livskvalitet och hälsa för människorna. En positiv utveckling har varit det ökande intresse som städerna visat för den lokala Agenda 21-rörelsen. Fler än 290 europeiska städer har undertecknat Ålborg-stadgan för hållbara städer i Europa. Genomförandet av lokala Agenda 21-handlingsprogram och instrument, med det löfte dessa ger om väsentliga förbättringar genom samlade lokala insatser, håller snabbt på att bli den mest avgörande utvecklingen i städerna.

tekniska och naturliga risker

Miljön i Europa utsätts både för ständiga påfrestningar till följd av människornas dagliga verksamhet och för enstaka påverkningar till följd av större tekniska olyckshändelser och naturliga risker. Data rörande sådana olyckor finns för närvarande endast inom vissa områden på EU-nivå, och ännu färre data föreligger i fråga om Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna. På grundval av de händelser som anmälts tycks antalet industriolyckor per verksamhetsenhet minska inom EU.

Skadorna till följd av översvämningar och andra klimatbetingade katastrofer ökar i Europa, möjligen till följd av människans inverkan, t.ex. genom förändringar av markytan (bl.a. i form av markbeläggning i tätorter och infrastrukturer), samt till följd av en ökad frekvens av extrema väderleksförhållanden.

SEKTORER

Av ovanstående utvärdering framgår att det ej skett någon generell förbättring av miljöläget eller av miljökvaliteten i Europa, även om trycket på miljön har minskat till en del. I en del fall beror detta på en naturlig tidsfördröjning (i fråga om processer som ozonförtunningen i stratosfären eller fosforanrikningen i insjöar). I många fall har emellertid de vidtagna åtgärderna varit alltför begränsade med hänsyn till problemets omfattning och komplexitet (t.ex. sommarsmog eller förekomsten av bekämpningsmedel i grundvattnet).

Traditionellt har europeisk miljöpolitik varit inriktad på att bekämpa föroreningar vid källan och på att skydda särskilda delar av miljön. På senare tid har det blivit aktuellt att införliva miljöhänsynen med andra politikområden och att främja en bärkraftig utveckling.

Transport-, energi-, industri- och jordbrukssektorerna är de viktigaste av de "drivkrafter" som påverkar miljön i Europa. Det föreligger stora skillnader mellan dessa sektorer när det gäller att utveckla och effektivt genomföra miljöpolitiska handlingsprogram. Industri- och energisektorerna är någorlunda väl täckta av handlingsprogram, även om en del områden fortfarande kräver uppmärksamhet (t.ex. energieffektiviteten och de förnybara energikällorna), medan täckningen för jordbruket är sämre och håller på att omprövas, och situationen för transportsektorn fortfarande är otillfredsställande.


klimatförändring, försurning, sommarsmog, biologisk mångfald, tätortsproblem, kemikalier, olyckshändelser

Transportsektorn: Vägtransporterna av varor i hela Europa har ökat med 54 procent sedan år 1980 (mätt i ton/km), persontransporterna med bil har ökat med 46 procent sedan 1985 (passagerare/km, endast inom EU), och antalet flygpassagerare har ökat med 67 procent sedan år 1985.

Mer än i någon annan sektor misslyckas miljöpolitiken inom transportsektorn med att hålla jämna steg med tillväxten. Problemen med trafikstockningar, luftföroreningar och buller ökar. Fram till helt nyligen har transportsektorns tillväxt allmänt betraktats som en grundläggande komponent i ekonomisk tillväxt och utveckling: regeringarna har sett som sin uppgift att utveckla nödvändig infrastruktur, medan miljöarbetet har begränsats till att säkerställa en successiv skärpning av normerna för utsläppen från fordon och för bränslets kvalitet, och till att valet av transportvägar görs till föremål för miljökonsekvensutredningar.

Denna rapport visar att en del framsteg gjorts i större delen av Europa när det gäller dessa begränsade målsättningar. Den ständigt ökande trafiken och den fortsatta utbyggnaden av transportinfrastrukturerna har emellertid medfört en generell ökning av de transportrelaterade miljöproblemen och av allmänhetens oro inför dessa. Allt detta medför nu att sambandet mellan ekonomisk utveckling och ökande trafik ifrågasätts på ett mera grundläggande plan.

På senaste tiden har åtgärder vidtagits för att bromsa det ökande behovet av transporter, för att främja ökad användning av kollektivtrafik och för att uppmuntra nya modeller för bosättning och produktion som minskar transportbehoven. Denna övergång till en uthålligare transportstruktur blir inte lätt att åstadkomma, eftersom det ligger en betydande politisk drivkraft bakom den traditionella synen på infrastrukturutveckling, och kollektivtrafiken får ge vika för privata transporter överallt i Europa.

klimatförändring, försurning, sommarsmog, kuster och hav, tätortsproblem

Energianvändningen, den grundläggande orsaken till klimatförändring och ett antal luftföroreningsproblem, har genomgående legat kvar på en hög nivå i Västeuropa sedan Dobríš-rapporten.

I Central- och Östeuropa och de nya oberoende staterna har energiförbrukningen minskat med 23 procent sedan år 1990 till följd av den ekonomiska omstruktureringen, men den förväntas öka igen när den ekonomiska återhämtningen börjar. Ökad effektivitet i energiproduktionen och energianvändningen är en viktig förutsättning för en uthålligare energipolitik.

De relativt låga energipriserna har medfört att incitamentet för förbättringar av energieffektiviteten varit otillräckligt i Västeuropa. För närvarande ökar energieffektiviteten med omkring 1 procent per år, medan BNP fortsätter att öka med 2 till 3 procent per år.

Det finns ett betydande utrymme för ytterligare förbättringar av energieffektiviteten i Västeuropa, i synnerhet inom transport- och hushållssektorerna, men erfarenheten ger vid handen att det krävs kraftfullare policyåtgärder för att åstadkomma en sådan förbättring så länge priserna för fossilt bränsle förblir låga.

I Östeuropa skulle ekonomisk konvergens med väst kunna medföra en omkastning av den rådande tendensen till minskad energiförbrukning och kunna leda till ökade utsläpp av växthusgaser och andra luftföroreningar, i synnerhet inom industri-, transport- och hushållssektorerna. Därför kommer det troligen även här att bli nödvändigt med nya stimulansåtgärder till stöd för energieffektivitet vid energiproduktion och energiförbrukning.


klimatförändring, stratosfäriskt ozon, försurning, sommarsmog, kemikalier, avfall, vatten, kuster och hav, tätortsproblem, olyckshändelser

Industrisektorn: Industrins relativa bidrag till problemen med klimatförändring, försurning, ozon i troposfären och vattenförorening har minskat sedan Dobrí š-rapporten.

I Västeuropa håller miljömålen på att införlivas med industrins beslutsprocesser, vilket medför att industrins utsläpp i luft och vatten totalt minskar. En sådan integrering är emellertid inte vanlig i Östeuropa, vilket understryker de östeuropeiska ländernas behov av välplanerade administrativa strukturer med goda resurser för införande och genomdrivande av miljölagstiftningen, och för ett mera omfattande bruk av miljövårdssystem inom näringslivet. Det kan bli fråga om att hoppa över mellanliggande tekniska led när en betydande del av produktionssystemet förnyas.

Överallt i Europa är miljöpåverkan från små och medelstora företag betydande, men möjligheterna till förbättringar är också betydande. I allmänhet har dessa företag ännu inte blivit föremål för effektiva miljöåtgärder.

klimatförändring, stratosfäriskt ozon, försurning, kemikalier, biologisk mångfald, avfall, vatten, kuster och hav, mark

Jordbrukssektorn: Tidigare har jordbrukspolitiken i Europa i allmänhet varit inriktad på att maximera livsmedelsproduktionen och på att bevara jordbrukens intäkter. På senare tid har de politiska handlingsprogrammen mer börjat uppmärksamma miljökraven och behovet av ett mera uthålligt jordbruk. Rapporten visar emellertid att vägen ännu är lång.

I Västeuropa har skördarna fortsatt att öka de senaste fem åren till följd av jordbrukstekniska framsteg. Tillförseln av produkter som oorganiska gödningsmedel och bekämpningsmedel (mätt som viktandelen av aktiva ämnen) har stabiliserats (men som tidigare påpekats medför detta inte någon omedelbar förbättring av grundvattenkvaliteten); vattenuttagen har däremot fortsatt att öka.

I och med ökningen av boskapsproduktionen, naturgödselproduktionen och utsläppen av reducerade kväveföreningar har eutrofieringen blivit ett betydande problem i Nordvästeuropa, och den börjar få ökad betydelse i Sydeuropa. De naturliga livsmiljöerna och den biologiska mångfalden är på många ställen utsatta för tryck genom intensifieringen av jordbruket och utbredningen av nya bostadsområden.

Enskilda länder har börjat uppmuntra ett miljövänligare jordbruk, men hänsynstaganden till miljön utgör fortfarande endast en liten del av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik. Genomförandet av GATT-avtalet och den gemensamma jordbrukspolitiken kan komma att leda till ytterligare rationalisering och specialisering av jordbruksproduktionen och till att ännu mera olönsam mark överges. Det råder emellertid inget enkelt samband mellan det faktum att man överger mark och de effekter detta medför för den biologiska mångfalden.

I Östeuropa prioriteras fortfarande strukturreform, modernisering och diversifiering av jordbruket. Den komplicerade och osäkra situationen gör det emellertid svårt att företa en generell bedömning av effekterna av sådana utvecklingar.

lijn.gif (900 bytes)

För att miljötrycket och resursanvändningen skall kunna minska till nivåer som är godtagbara på längre sikt kommer det troligen generellt sett att krävas betydande tekniska framsteg och övergång till verksamheter som är mindre resursintensiva och miljöskadliga.

Medan det på nationell nivå har gjorts vissa framsteg när det gällt att utforma politiska handlingsprogram som införlivar miljökraven med beslutsfattandet (t.ex. miljörelaterade åtgärdsplaner eller fordringar för strategiska miljöutvärderingar), är vägen lång till ett genomförande av dessa över hela Europa. Det finns emellertid ett betydande utrymme för förbättringar vilka är tillräckligt omfattande för att få bukt med miljökonsekvenserna av produktions- och konsumtionsökningarna, i synnerhet i Central- och Östeuropa och i de nya oberoende staterna. I dessa länder ger den ekonomiska omstruktureringen och den teknologiska förnyelsen tillfällen att undvika en del av de mera slösaktiga tekniska lösningarna från Västeuropa.

Top
back Next
</head0
Europeiska miljöbyrån (EEA)
Kongens Nytorv 6
1050 Köpenhamn K
Danmark
Telefon +45 3336 7100