Luftföroreningar i Europa 1997, Sammanfattning

Sida Senast ändrad 2016-04-19 19:32

Luftföroreningar i Europa 1997

Sammanfattning

EEAs Miljömonograf nr. 4

Download sammanfattningen som PDF

Innehåll
Viktigare slutsatser
Utvecklingstendenser på miljöområdet
Utvecklingstendenser i samhället och i målsektorerna

Reservation

Innehållet I denna rapport återspeglar inte nödvändigtvis Europeiska kommissionens eller andra EG- institutioners officiella ställningstaganden. Varken Europeiske miljöbyrån eller någon annan person eller något annat företag som agerar på byråns vägnar ansvarar for hur informationen i denna rapport kan komma att användes. De beteckningar som används och presentationen av materialet i denne rapport uttrycker inte något som helst ställningstaganden från Europeiska gemenskapen eller Europeiska miljöbyrån vad beträffar den juridiska status som något land, territorium, stad eller, område, eller någon myndighet har, eller vad beträffar regleringen av gränser dem emellan.


Viktigare slutsatser

Europa i allmänhet och Europeiska unionen i synnerhet gör framsteg i arbetet med att minska vissa typer av luftföroreningar och deras inverkan på människors hälsa och på ekosystemen. De största förbättringarna har skett i fråga om försurning och luftkvaliteten i städerna tack vare att svavelutsläppen från punktkällor har minskat och att blyfri bensin har införts för personbilar. Trots dessa förbättringar har det emellertid ännu inte gått att få ned svavel- och blyhalterna till acceptabla nivåer i många delar av Europa. När det gäller andra miljöproblem med anknytning till luftföroreningar (klimatförändring och ozon i troposfären) har antingen inga framsteg gjorts på senare år, eller också har läget stabiliserats. För samtliga luftrelaterade miljöproblem gäller att de politiska och andra åtgärder som vidtagits har mer eller mindre uppvägts av att de olika orsakerna till miljöbelastning har ökat, särskilt i transportsektorn. Alla luftutsläpp måste minskas avsevärt mer om målen i fråga om luftkvalitet och i fråga om undvikande av kritisk belastning på ekosystem skall kunna uppnås.

 Enligt förordningen (1210/90) om inrättande av Europeiska miljöbyrån skall byrån tillhandahålla objektiv, tillförlitlig och jämförbar information på europeisk nivå i syfte att stödja arbetet med att utarbeta politiska åtgärder och öka allmänhetens medvetenhet. I den här rapporten, "Luftföroreningar i Europa 1997" ("Air Pollution in Europe 1997"), som publiceras nu för att kunna tjäna som stöd för nya EU-initiativ under 1997 och 1998, redovisas en bedömning av olika miljöproblem där luftföroreningar spelar en framträdande roll. Huvudvikten i rapporten läggs vid belastningar, tillstånd och konsekvenser, men information ges även om de viktigaste av de orsaker som påverkar miljöns tillstånd (se figur 1). Rapporten kan ses som en byggsten i arbetet med att ta fram en årlig indikatorrapport. Den omfattar följande fem miljöproblem:

  • Klimatförändring.

  • Försurning.

  • Eutrofiering.

  • Luftkvaliteten i städerna.

  • Ozon i troposfären.

Rapporten omfattar EU:s femton medlemsstater, som är miljöbyråns viktigaste avnämare. Dessutom ges information om de andra europeiska stater som undertecknat FN:s luftföroreningskonvention, eftersom denna konvention är central för arbetet med att minska den gränsöverskridande luftföroreningen i Europa.

 

Figur 1: OBTKL-strategin (DPSIR-framework) kan användas för en analys av miljöproblem. Figuren visar hur Orsaker (Drivers) såsom industrin och transporter skapar Belastningar (Pressures) på miljön, t.ex. förorenande utsläpp, vilka försämrar miljöns Tillstånd (State), exempelvis luft-, vatten- och markkvaliteten, vilket i sin tur får Konsekvenser (Impact) för människors hälsa och för ekosystemen, t.ex. minskad biologisk mångfald och ekonomiska skador. För att avhjälpa problemen försöker samhället finna Lösningar (Responses) i form av olika politiska och andra åtgärder såsom satsningar på ren produktion och kollektivtrafik eller regler, information och beskattning. Dessa åtgärder kan inriktas mot vilken som helst av systemets övriga delar.
Källa: Europeiska miljöbyrån

 De viktigaste slutsatserna i rapporten är följande:

  • Av de förorenande ämnen som bidrar till fem av de viktigaste miljöproblem som Europa för närvarande står inför är det bara ett förhållandevis litet antal som uppkommer genom mänsklig verksamhet i de fem ekonomiska sektorer som EU:s femte åtgärdsprogram för miljön är särskilt inriktat på.

  • Vissa förbättringar har skett på senare år, särskilt vad gäller de miljöproblem som har uppmärksammats under längre tid, där det finns väl fungerande åtgärder att tillgripa för att avhjälpa problemen och där de politiska åtgärderna kan inriktas väldigt noggrant. Exempel på sådana miljöproblem är höga blyhalter i städerna till följd av blyhaltig bensin och försurning, som delvis orsakas av svavelutsläpp från stora punktkällor som exempelvis kraftverk.

  • Andra problem, till exempel klimatförändring, dålig luftkvalitet i städerna och ozon i troposfären, är svårare att komma till rätta med, antingen på grund av att de ekonomiska verksamheter som ligger bakom dem har ökat i omfattning eller på grund av det stora och växande antalet diffusa källor som släpper ut avgaser med ursprung i fossila bränslen, till exempel motorfordon.

Eftersom det i många fall är så att ett förorenande ämne ligger bakom flera av miljöproblemen kommer utsläppsreduktioner i syfte att lindra ett problem emellertid också att inverka positivt på andra problem. Exempelvis kommer minskade koldioxidutsläpp i syfte att minska problemen i samband med klimatförändring även att medföra minskade utsläpp av svaveldioxid, kväveoxider och kolmonoxid och därmed leda till förbättringar i fråga om försurning, ozon i troposfären och luftkvaliteten i städerna.

Figur 2: En strategi som beaktar att varje förorenande ämne orsakar flera olika problem, och att minskade utsläpp följaktligen ger fördelar på många områden. Av figuren framgår vilka ämnen som ligger bakom olika miljöproblem, nämligen (medurs med början överst) klimatförändring (som om den åtgärdas leder till bl.a. mindre torka, färre översvämningar och oväder samt förändringar inom jordbruket), ozon i troposfären (mindre trafikbuller, bättre hälsa, mindre förluster inom jordbruket), försurning (mindre skador på skog, mark, fiskbestånd och byggnader), eutrofiering (mindre fiskförluster, mindre skador i fråga om biologisk mångfald och naturskönhet) och dålig luftkvalitet i städerna (bättre hälsa). Dessutom framgår att ozonet i troposfären i sin tur är en av orsakerna till klimatförändring. Förkortningarna i de blå ovalerna visar vilka ämnen som ligger bakom vilka problem. De står för följande: CO2 = koldioxid, CH4 = metan, N2O = dikväveoxid, CO = kolmonoxid, SO2 = svaveldioxid, NOx = kväveoxider, VOCs = flyktiga organiska föreningar, NH3 = ammoniak.
Källa: Europeiska miljöbyrån

 

Slutligen bör nämnas att det när det gäller ozon i troposfären har det visat sig att små minskningar av mängden utsläpp av ozonprekursorer, ämnen som så småningom ger upphov till ozon, kan leda till en ökning av den lokala ozonhalten. Detta betyder att det kan vara nödvändigt att avsevärt minska utsläppen av ozonprekursorer för att ozonnivåerna i troposfären skall kunna sänkas alls – men som framgår ovan kan detta ändå vara kostnadseffektivt eftersom en sådan minskning även kan bidra till att lösa andra problem, till exempel försurning, eutrofiering och dålig luftkvalitet.

 

Utvecklingstendenser på miljöområdet

Det aktuella läget för de viktigaste (belastnings-) indikatorerna analyseras i rapportens kapitel om miljöproblem i samband med luftförorening, och sammanfattas här i förhål-lande till de olika mål som satts upp (i femte åtgärdsprogrammet för miljön och/eller inom ramen för andra relevanta internationella överenskommelser). Huvudvikten i sammanfattningen läggs vid EU:s medlemsstater (tabell 1).


På grundval av de belastningsindikatorer avseende EU-länderna som sammanfattas i tabell 1 och ytterligare information om tillstånds- och konsekvensindikatorer i de kapitel som rör miljöproblem i resten av Europa (särskilt de länder som undertecknat luft-förorenings-konventionen) redovisas slutsatser för vart och ett av de fyra miljöproblem som rapporten omfattar.

Tabell 1 Bedömning av framsteg på miljöområdet (belastningsindikatorer) mot målen för år 2000 avseende EU-länderna.

Problem (1990 = 100) 1985 1990 1994 2000
target
Anmärkningar avseende målen för år 2000
Klimaförändring
Koldioxidutsläpp (bränslerelaterade) 99 100 97 100 EU och luftföroreningskonventionen: stabilisering af utsläppen år 2000 (på 1990 års nivå)
Försurning/eutrofiering
Svaveldioxidutsläpp 120 100 72 60
  • Luftföroreningskonvention: minskade utsläpp med 30% (jämfört med 1980)
  • EU: minskade utsläpp med 35% (jämfört med 1985)
  • EU och luftföroreningskonventionen: minskning av "det 60-procentliga gapet" mellan befintliga nedfallsnivåer och kritisk belastning; eller för EU som helhet minskning af utsläppen med 62% (jämfört med 1980)
Utsläpp av kväveoxider 94 100 93 70 EU: minskning av utsläppen med 30% (jämfört med 1990)
Ozon i troposfären
Utsläpp av andra flyktiga organiska ämnen än metan 100 89 70 EU och luftföroreningskonventionen: minskning av utsläppen med 30% (jämfört med 1990)

Klimatförändring

  • I den andra bedömningsrapporten från den internationella klimatförändringspanelen (IPPC), som publicerades 1995, drogs bland annat slutsatserna att "de befintliga bevisen tyder på att människan har en märkbar inverkan på det globala klimatet", att "halterna i atmosfären av växthusgaser, bland annat koldioxid, metan och dikväveoxid, har stigit avsevärt sedan industrialiseringen inleddes – med omkring 30 %, 145 % respektive 15 % (värden för 1992)", och att "den genomsnittliga globala lufttemperaturen vid jordytan har stigit med i storleksordningen 0,3–0,6°C sedan slutet av 1800-talet".

  • Under perioden 1990–1994 minskade koldioxidutsläppen i flera EU-medlemsstater (Tyskland, Storbritannien och Italien), vilket för EU som helhet innebar en utsläppsminskning med omkring 2–3 %. Huvudskälen var kortsiktiga faktorer som den tillfälligt sänkta tillväxttakten i industrin och i ekonomin i övrigt, omstruktureringen av viss industri i Tyskland, nedläggningen av kolgruvor i Storbritannien och omställningen av kraftverk till naturgas.

  • Europeiska kommissionen övervakar strävan att uppnå koldioxidutsläppsmålet, nämligen att EU-ländernas utsläpp år 2000 skall ha stabiliserats på 1990 års nivå. Samtliga medlemsstater har lämnat in årliga inventeringar för 1990–1994, och vissa även för 1995. Dessutom har de redovisat sina första nationella program med framtidsprognoser och beskrivning av föreslagna åtgärder för att minska eller stabili-sera koldioxidutsläppen.

  • Osäkerhet råder när det gäller vilken utsläppsnivå EU kommer att ligga på år 2000 – det vill säga huruvida målet, att koldioxidutsläppen då skall ha stabiliserats på 1990 års nivå, kommer att kunna uppnås. Dessutom finns det osäkerhet i fråga om medlemsstaternas genomförande av olika åtgärder. Många av dessa kommer inte att få effekt förrän efter år 2000.

  • EU:s miljöministerråd har föreslagit att industriländerna år 2010 skall ha sänkt nivån på utsläpp av växthusgaser till 85 % av 1990 års nivå. Detta mål bygger på en kombinerad minskning av utsläppen av de viktigaste växthusgaserna (koldioxid, metan och dikväveoxid), varvid deras respektive inverkan på den globala uppvärm-ningen har beaktats. Utifrån medlemsstaternas nuvarande åtaganden skulle EU:s totala utsläpp år 2010 kunna ha minskats till 90 % av 1990 års nivå. Vissa medlems-stater får öka sina utsläpp något eftersom detta uppvägs av minskningar i andra medlemsstater. Följaktligen kommer ytterligare politiska åtgärder att utarbetas för att EU:s utsläpp skall kunna minskas till 85 % av 1990 års nivå fram till och med år 2010 – under förutsättning att industriländerna enas om det målet vid den tredje konferensen för de länder som undertecknat FN:s ramkonvention om klimat-förändring, som hålls i december 1997 i Kyoto i Japan.

Försurning

  • När det gäller EU uppnåddes det femte åtgärdsprogrammets mål – minskning av svaveldioxidutsläppen med 35 % jämfört med 1985 – redan 1994, eftersom utsläppen minskade med 40 % mellan 1985 och 1994.

  • När det gäller hela Europa uppnåddes luftföroreningskonventionens mål – minskning av svaveldioxidutsläppen med 30 % jämfört med 1980 – även det 1994; utsläppen minskade med nästan 50 % mellan 1980 och 1994.

  • Minskningen av svaveldioxidutsläppen i Europa under perioden 1980–1994 hade ett antal orsaker, bland annat möjligheten att rikta in åtgärder mot stora punktkällor (användning av kol med låg svavelhalt och avsvavling av förbränningsgaser) och indirekta orsaker som övergången från kol till naturgas, modernisering av kraftverk och den ekonomiska omstruktureringen av länderna i Central- och Östeuropa.

  • Det är däremot osäkert om EU och resten av Europa kan uppnå de mål för år 2000 som sätts i det andra svavelprotokollet till luftföroreningskonventionen. För EU som helhet är målet att utsläppen skall minska med 62 % jämfört med 1980. Alla länder som undertecknat luftföroreningskonventionen förväntas minska sina utsläpp ytterligare, på grundval av egna utsläppsmål. Som en jämförelse kan nämnas att svaveldioxidutsläppen inom EU under perioden 1980–1994 minskades med omkring 55 %.

  • För närvarande utarbetas nya, ambitiösare utsläppsmål för EU som en del av de båda nya EU-strategierna för försurning och ozon. Man har tills vidare bestämt att EU-ländernas svaveldioxidutsläpp år 2010 inte får överstiga 2,7 miljoner ton, vilket innebär en minskning med 84 % jämfört med 1990. Dessa värden är preliminära och kommer att ses över mot bakgrund av bland annat den kommande ozonstrategin och ytterligare förfining av den vetenskapliga analysen.

  • Svaveldioxidutsläppen i EU kommer att fortsätta att minska även efter år 2000 tack vare nya EU-initiativ som till exempel EU:s försurningsstrategi, det föreslagna nya direktivet om begränsning av svavelhalten i tung eldningsolja, översynen av LCP-direktivet (rörande gasutsläpp från större förbränningsanläggningar) och IPPC-direktivet (om integrerade åtgärder för att förebygga och reglera förorening).

  • Målet för det första protokollet rörande kväveoxider till luftföroreningskonventionen, nämligen att utsläppen år 1994 skulle ha stabiliserats på 1987 års nivå, har uppnåtts för Europa som helhet, men inte av alla enskilda stater som undertecknat protokollet. De europeiska utsläppen av kväveoxider minskade med omkring 13 % mellan 1987 och 1994. Minskningen var större i Central- och Östeuropa än i EU, sannolikt till viss del beroende på den pågående omstruktureringen av de tidigare planekonomierna.

  • Målet för EU enligt det femte åtgärdsprogrammet för miljön är att utsläppen av kväveoxider skall minska med 30 % mellan 1990 och 2000. Visserligen har utsläppen minskat på senare år, men det förefaller ändå osannolikt att målet kommer att uppnås. Det finns flera skäl till detta, bland annat den förväntade stora ökningen av vägtrafikvolymen. Dessutom kommer ett flertal åtgärder med syftet att minska utsläppen från motorfordon, såsom skärpta utsläppskrav på bilar, inte att få effekt förrän efter år 2000 eftersom det tar ett antal år för fordonsparken att förnyas. När det gäller icke-rörliga källor finns det ett antal faktorer som avgör hur mycket utsläppen kommer att ha minskat år 2000, till exempel nivån på energianvändningen och vilka typer av bränslen som används samt på vilket sätt och i vilken takt medlemsstaterna genomför bestämmelserna i relevanta EG-direktiv (bland annat de ovannämnda LCP- och IPPC-direktiven).

  • Kväveföreningarnas andel av avsättningar med potentiellt försurande effekt växer för närvarande jämfört med svavelföreningarnas andel. Huvudskälet till detta är att svaveldioxidutsläppen under de senaste 10–15 åren har minskat avsevärt mer än utsläppen av kväveoxider och ammoniak. I stora delar av Europa förekommer halter av eutrofierande kväve som överstiger den kritiska belastningsnivån.

  • För att försurningen, eutrofieringen och ozonhalten i troposfären skall kunna minska måste utsläppen av kväveoxider sänkas ytterligare. I EU:s försurnings- och ozonstrategier, liksom i det kommande protokollet rörande kväveoxider (som kommer att utformas enligt en strategi av den typ som beskrivs i figur 2) till luftföroreningskonventionen, kommer med största sannolikhet mål och åtgärder för framtida minskning av utsläppen av kväveoxider att ingå. Detta betyder att de inblandade förorenande ämnenas kombinerade effekter kommer att beaktas, och att hänsyn kommer att tas till vilka metoder för att minimera och slutligen eliminera deras skadliga inverkan på miljön som är mest kostnadseffektiva. Det preliminära målet för utsläppen av kväveoxider enligt EU:s försurningsstrategi är 6 miljoner ton år 2010, vilket innebär en minskning med 55 % jämfört med 1990.

  • För närvarande finns det inga internationella mål för minskning av utsläppen av ammoniak, vare sig inom EU eller inom ramen för luftföroreningskonventionen. Mellan 1990 och 1994 sjönk utsläppen något, antagligen på grund av att verksamheten inom jordbruket minskade (reducerade kreatursbesättningar). Tanken är att det kommande direktiv som föreslås i EU:s försurningsstrategi skall innehålla nationella övre gränser för ammoniakutsläppen. I strategidokumentet finns en förteckning över kostnadseffektiva åtgärder för att minska ammoniakutsläppen. Dessutom är ammoniak ett av de förorenande ämnen (de andra är kväveoxider och flyktiga organiska ämnen) som omfattas av de pågående förhandlingarna om ett nytt protokoll rörande kväveoxider till luftföroreningskonventionen.

  • Den ovannämnda minskningen av svaveldioxidutsläppen medförde en minskning med 50 % mellan 1980 och 1994 av den area i Europa för vilken det rapporteras om överskridande av de kritiska belastningsnivåerna för svavel (5 %-percentilen). Icke desto mindre överskrids den kritiska belastningsnivån fortfarande på många platser. Förklaringen står att finna i de kvarvarande svaveldioxidutsläppen och i det faktum att utsläppen av kväveoxider och ammoniak inte har minskat lika mycket som svaveldioxidutsläppen. I stora delar av Europa överskrids den kritiska belastningsnivån för eutrofierande kväve.


Ozon i troposfären 

  • Såväl i EU som i resten av Europa har utsläppen av andra flyktiga organiska ämnen än metan minskat, med 14 % för Europa som helhet och med 9 % för EU, mellan 1990 och 1994. En del av anledningen till att minskningen i Central- och Östeuropa är större än den i EU är sannolikt den pågående ekonomiska omstruktureringen i de gamla öststaterna.

  • Det är fortfarande osäkert om det är möjligt att uppnå målet att utsläppen av andra flyktiga organiska ämnen än metan skall minska med 30 % mellan 1990 och 2000. Skälet är att flera viktiga EG-direktiv inte kommer att få full effekt förrän efter år 2000 – bland annat lösningsmedelsdirektivet, de utsläppskrav för personbilar som följer av "Auto Oil I", "Stage I"-direktivet om lagring och distribution av bensin samt IPPC-direktivet om integrerade åtgärder för att förebygga och reglera förorening.

  • EU:s ozon-tröskelvärde för skydd av människors hälsa (110 µg/m3, medelvärde för 8 timmar) överskrids med stor marginal. På grundval av uppgifter från mätstationer i olika städer kan man dra slutsatsen att 80 % av EU:s stadsbefolkning utsätts för ozonhalter som överstiger detta tröskelvärde minst en dag per år i samband med "smog" under sommaren. I genomsnitt utsätts EU:s stadsbefolkning för alltför höga ozonhalter under 1–2 på varandra följande dagar per år. De längsta perioder med sådana halter som rapporterades under 1995 varade i 5–8 dagar.

  • Modellbaserade beräkningar tyder på att 66 % av Europas befolkning utanför EU minst en gång om året utsätts för ozonhalter som överstiger WHO:s och EU:s tröskelvärden för skydd av människors hälsa.

  • Det tröskelvärde där allmänheten skall informeras (180 µg/m3, medelvärde för 1 timme) överskreds i så gott som samtliga medlemsstater under ett begränsat antal dagar såväl 1995 som 1996. Detta berörde omkring 31 miljoner européer (46 % av befolkningen i de städer som har mätstationer). Ozonhalter högre än det tröskelvärde där allmänheten skall varnas (360 µg/m3) rapporterades från en mätstation 1995 och från tre stationer 1996.

  • Tröskelvärdet för daglig medelhalt avseende skydd av växtligheten (65 µg/m3) överskreds under 1995 betydligt (med upp till en faktor 3) i alla de EU-länder som lämnade information, och dessutom ofta. Perioder av mer än 150 dagar med alltför höga ozonvärden uppskattas förekomma på över 27 % av EU:s area.

 

Luftkvalitet

  • När det gäller svaveldioxid utsätts omkring 70 % av den totala befolkningen i alla europeiska städer med mätstationer (en sammanlagd befolkning på omkring 37 miljoner) för halter högre än det lägre EU-riktvärdet (100 µg/m3, medelvärde för högst 24 timmar). De högsta halterna för en 24-timmarsperiod kan regionalt ligga på 100–150 µg/m3 i ett flertal områden i Europa (Central- och Östeuropa samt Storbrittanien). Detta är faktiskt lika högt som EU:s (och WHO:s) riktvärde, vilket betyder att en stor del av befolkningen i centrala och nordvästra Europa i samband med "smog" under vintern utsätts för svaveldioxidhalter som medför vissa hälsorisker.

  • När det gäller kvävedioxid har ett antal städer med omkring 40 % av befolkningen (en befolkning på omkring 27 miljoner) genomsnittshalter som är högre än EU:s riktvärden (50 µg/m3, P50). De högsta värdena under en 24-timmarsperiod kan regionalt nå 60–70 µg/m3 i större delen av Centraleuropa, vilket är avsevärt lägre än WHO:s riktvärde på 150 µg/m3. Följaktligen medför perioder med höga regionala halter av kvävedioxid inga hälsorisker för befolkningen utanför städerna.

  • Regelbundna data om senare års utveckling i fråga om svaveldioxid- och kvävedioxidnivåer finns bara för ett begränsat antal städer i Europa. I dessa städer har en förhållandevis stabil minskning av svaveldioxidhalten konstaterats, med en genomsnittlig minskning på 30 % i fråga om årligt medelvärde. Motsvarande tendens finns för kvävedioxid, där den genomsnittliga minskningen av det årliga medelvärdet uppgår till 16 %. Det finns flera orsaker till detta, bland annat tidigare och nuvarande politiska åtgärder för minskning av utsläppen såsom svavelprotokollet till luftföroreningskonventionen och införandet av trevägs katalytiska avgasrenare i personbilar, men också indirekta orsaker som den ekonomiska omstruktureringen i Central- och Östeuropa.

  • När det gäller partikelburna ämnen finns det inte så fullständiga mätdata att det går att göra en meningsfull redovisning av läget på europeisk nivå. Halterna av aerosolpartiklar totalt och av "svart rök" överskrider EU-gränsvärdena på några platser, och EU- och WHO-riktvärdena på flera platser.

  • Halten av smärre partikelburna ämnen (PM10, dvs. partiklar mindre än 10 µm, 98 %-percentilen) är i de flesta av de städer för vilka mätdata finns att tillgå avsevärt högre än Storbritanniens rekommenderade riktvärde på 50 µg/m3.

  • Den årliga genomsnittshalten av PM10 kan regionalt uppgå till 25 µg/m3 i vissa delar av centrala och nordvästra Europa. Härvidlag är andelen från källor i städerna oftast mindre än den regionala andelen, vilket innebär att åtgärder för att minska de regionala utsläppen är ytterst viktiga för att den långsiktiga genomsnittshalten av PM10 skall kunna regleras. När det gäller kortare perioder (24 timmar) med mycket höga halter spelar utsläppen från källor i städerna emellertid en viktigare roll.

  • Blyhalterna har förvisso sjunkit på senare år, men bly kan fortfarande utgöra ett föroreningsproblem i närheten av starkt trafikerade vägar i de länder där bensinen fortfarande innehåller ganska mycket bly.

  • EU har ännu inte fastställt riktvärden för bensen. I Storbritannien, Nederländerna, Italien och Tyskland finns rekommenderade riktvärden för årlig genomsnittshalt som ligger i intervallet 3–16 µg/m3. Detta intervall motsvarar de nuvarande bakgrundsnivåerna i städerna.

  • Det pågående arbetet med att införa trevägs katalytiska avgasrenare i bensinfordon, den befintliga lagstiftningen rörande dieselfordon och de framsteg i fråga om fordons- och bränsleteknik som kan förväntas inom ramen för programmet "Auto-Oil I" kommer att lämna betydande ytterligare bidrag till luftkvaliteten i städerna vad gäller kvävedioxid, kolmonoxid, bensen och, i mindre utsträckning, PM10.



Utvecklingstendenser i samhället och i målsektorerna

 Utvecklingstendenser i samhället

I rapporten redovisas en beskrivning och en (begränsad) analys av samhällsutvecklingen (eller "orsaker" enligt OBTKL-strategin, som beskrivs i figur 1 ovan) under perioden 1980–1994, på grundval av indikatorer som "förklarar" belastningen på miljön, framför allt inom EU.

En av de viktigaste strategierna i det femte åtgärdsprogrammet för miljön är att miljöhänsyn skall tas inom ramen för politiken på övriga områden, i synnerhet inom industri-, energi-, transport-, jordbruks- och turismsektorerna. Dessa fem sektorer är dessutom betydande källor till luftförorening. Syftet är att få till stånd ändringar i fråga om nuvarande praxis och rådande utvecklingstendenser, som utgör orsaker till belastningen på miljön. Framstegen har dock inte varit särskilt stora, och de viktigaste orsakerna till belastningar har varken förändrats eller minskat i omfattning. Tillväxten har lett till större energiförbrukning och större utsläpp, särskilt inom transportsektorn. De viktigaste utvecklingstendenserna med relevans för luftföroreningsproblem är vad gäller EU-länderna följande:

  • Befolkningen ökar.

  • Snabb tillväxt i transportsektorn (landsväg och flyg).

  • Kontinuerlig tillväxt i turismsektorn (berörs endast indirekt i rapporten, i avsnittet om utvecklingen i fråga om flygtransport).

  • Kontinuerlig ökning av energiförbrukningen (förbättrad energihushållning inom industrin uppvägs av ökad konsumtion i transportsektorn).

  • Motstridiga tendenser inom jordbruket (vissa djur ökar i antal, andra minskar; förändringar i fråga om användningen av gödselmedel).


Målsektorerna

 I denna avdelning redovisas en sammanfattning av i vilken utsträckning de olika målsektorer som nämns i det femte åtgärdsprogrammet för miljön bidrar till vart och ett av miljöproblemen. De slutsatser som nämns här gäller endast EU-länderna.

    

Figur 3 De fem målsektorernas (enligt femte åtgärdsprogrammet för miljön) andel av de sammanlagda utsläppen inom EU (1994). Förklaring: SO2 = svaveldioxid, NOx = kväveoxider, NMVOC = andra flyktiga organiska ämnen än metan, NH3 = ammoniak, N2O = dikväveoxid, CO2 = koldioxid, CO = kolmonoxid, CH4 = metan.
Källa: Europeiskt ämnescentrum för luftutsläpp (ETC/AE)

Energisektorn står för en stor andel av utsläppen av koldioxid (33 %), kväveoxider (20 %) och svaveldioxid (60 %), liksom av partikelburna ämnen (40–55 %). Huvuddelen av utsläppen kommer från kraftverk och raffinaderier, och bidrar i synnerhet till miljöproblemen klimatförändring, försurning och dålig luftkvalitet i städerna. Energisektorn förväntas lämna ett betydande bidrag till strävan att uppnå målen för dessa problem. EU-ländernas utsläpp av alla de förorenande ämnen som energisektorn släpper ut minskade avsevärt mellan 1980 och 1994. För svaveldioxid förefaller målen ha uppnåtts ganska enkelt tack vare byte av bränsle (något som kommer att främja även möjligheterna att uppnå målen för kväveoxider och koldioxid), användning av kol med låg svavelhalt och införande av anordningar för avsvavling av förbränningsgaser från kraftverk (LCP-direktivet). När det gäller koldioxidutsläppen är det mer osäkert om målen kommer att kunna uppnås. Bland de faktorer som ökar möjligheterna kan nämnas förbättrad energihushållning, större användning av förnybara energiformer och ytterligare omställning till naturgas och eventuellt även kärnkraft.

Industrins utsläpp är av vikt när det gäller följande förorenande ämnen: koldioxid (24 %), dikväveoxid (37 %), kväveoxider (13 %), svaveldioxid (25 %), andra flyktiga organiska ämnen än metan (37 %), metan (52 %, detta på grund av att avfallsbehandling räknas som en del av industrisektorn) och partikelburna ämnen (15–30 %), vilket innebär att industrins utsläpp i betydande omfattning ligger bakom miljöproblemen klimatförändring, försurning, ozon i troposfären och dålig luftkvalitet i städerna. Industrisektorn förväntas lämna ett betydande bidrag till strävan att uppnå målen för dessa problem. EU-ländernas utsläpp av de flesta av de förorenande ämnen som genereras inom industrin har minskat avsevärt mellan 1980 och 1994. I fråga om svaveldioxid och koldioxid gäller detta i lika stor utsträckning som för energisektorn, vilket beskrivs ovan. Generellt sett har industrins punktkällor täckts in väl av föreskrifter (t.ex. LCP-direktivet), något som ofta har resulterat i nya tekniker för rening av utsläppen innan de kommer ut i atmosfären. Däremot har de diffusa källorna reglerats mindre effektivt, och det är därför meningen att nya och/eller föreslagna direktiv skall stimulera industrin till att minska utsläppen från sådana källor (t.ex. IPPC-direktivet och lösningsmedelsdirektivet). Frivilliga arrangemang och egenreglering blir allt vanligare inom industrisektorn (jämför miljöbyråns rapport om frivilliga avtal, som skall publiceras 1997).

Transportsektorn (både landsvägstransporter och andra transporter) står för en betydande andel av utsläppen av kolmonoxid (69 %), koldioxid (24 %), kväveoxider (63 %), andra flyktiga organiska ämnen än metan (47 %) och partikelburna ämnen (10–25 %), och är följaktligen medskyldig till miljöproblemen klimatförändring, försurning, ozon i troposfären och dålig luftkvalitet i städerna. Transportsektorns utsläpp måste minskas avsevärt om de övergripande utsläppsmålen i det femte åtgärdsprogrammet för miljön skall kunna uppnås. Dock har framför allt den större rörligheten medfört att utsläppen av samtliga förorenande ämnen från rörliga källor ökade mellan 1980 och 1990. Den information som redovisas i rapporten tyder på att utsläppen av kväveoxider och av andra flyktiga organiska ämnen än metan minskade något mellan 1990 och 1994, i huvudsak tack vare införandet av katalytiska avgasrenare. Införandet i stor skala av blyfri bensin har lett till att blyhalterna i atmosfären har minskat på senare år. Det finns emellertid en del problem kvar att åtgärda, till exempel problemet med kallstart av bilar med katalysatorrenare och problemet med utsläpp av partikelburna ämnen från dieselmotorer. Inom ramen för EU:s program "Auto Oil II" kommer man att studera nya kostnadseffektiva åtgärder för att minska utsläppen från landsvägstransporter och därvidlag beakta dels bidrag från andra sektorer (t.ex. industrin, energisektorn och hushållen), dels både tekniska åtgärder och andra åtgärder (transportstyrning). Slutligen bör det noteras att en stor del av minskningen av utsläppen av kväveoxider och av andra flyktiga organiska ämnen än metan uppvägs av den ökade trafikvolymen och rörligheten, en utveckling som skulle kunna förvärras i framtiden.

Utsläppen från jordbruket är av vikt när det gäller följande förorenande ämnen: dikväveoxid (48 %), metan (45 %) och ammoniak (97 %), vilket innebär att jordbruket bär en del av ansvaret för miljöproblemen klimatförändring, försurning och eutrofiering. Jordbruket förväntas lämna betydande bidrag till strävan att uppnå målen för dessa problem. EU-ländernas utsläpp av de förorenande ämnen som uppstår i jordbruket har legat på ungefär samma nivå under perioden 1980–1994 – utsläppen beror nämligen i huvudsak av antalet djur, och minskningen av antalet nötkreatur har uppvägts av en ökning i fråga om svin och fjäderfä. För närvarande finns det inga EU-mål för utsläppen av växthusgaserna dikväveoxid och metan eller för den försurande gasen ammoniak. Sådana mål kommer dock eventuellt att fastställas i framtiden som ett led i förhandlingarna om FN:s ramkonvention om klimatförändring respektive i EU:s försurningsstrategi.

Hushållen anges förvisso inte uttryckligen som en målsektor i det femte åtgärdsprogrammet för miljön, men de står för en betydande andel av utsläppen av koldioxid (15 %), kolmonoxid (10 %) och, i mindre utsträckning, andra flyktiga organiska ämnen än metan (8 %), vilket betyder att hushållen bär en avsevärd del av skulden för miljöproblemen klimatförändring och ozon i troposfären. Hushållssektorn, som inbegriper transporter, kan lämna ett stort bidrag till strävan att uppnå målen i det femte åtgärdsprogrammet på flera sätt, till exempel förbättrad energihushållning (boendet) och ökad medvetenhet i fråga om vissa produkter (till exempel produkter med hög halt av flyktiga organiska ämnen och produkter som förbrukar mycket energi).


</head0
Europeiska miljöbyrån (EEA)
Kongens Nytorv 6
1050 Köpenhamn K
Danmark
Telefon +45 3336 7100