Skräp i våra hav

År 2007 sköljdes en ganska ovanlig grupp skeppsbrutna upp på land i norra Frankrike. Det var plastankor som hade avslutat en 15 år lång äventyrsresa, som började i januari 1992 när ett fartyg på väg från Hongkong till USA förlorade en del av sin last under en storm. En av containrarna som spolades överbord innehöll 28 800 leksaker, varav en del hade landat i Australien och på USA:s östkust många år tidigare. Andra hade korsat Beringssund och Norra ishavet för att driva i land på Grönland, i England och Nova Scotia i Kanada.

En resa utan slut för plasten

Plastankorna är inte den enda formen av vårt skräp som driver runt i våra hav. Marint skräp består av tillverkade eller bearbetade fasta material (t.ex. plast, glas, metall och trä), som till sist hamnar i havsmiljön på ett eller annat sätt.

Ungefär tio miljoner ton skräp hamnar i världshaven och oceanerna varje år. Plastavfall och i synnerhet plastförpackningar som flaskor till drycker och engångsplastpåsar, är den absolut vanligaste typen av avfall i den marina miljön. Listan fortsätter: Trasiga fisknät, rep, bindor, tamponger, bomullspinnar, kondomer, cigarettfimpar, engångständare osv.

Massproduktionen av plast började på 1950-talet och har ökat exponentiellt från 1,5 miljoner toner per år till den nuvarande nivån 280 miljoner ton per år. Ungefär en tredjedel av den nuvarande produktionen består av engångsförpackningar som kastas inom ett år eller så.

Till skillnad från organiska material försvinner plast aldrig i naturen utan ansamlas i miljön, och särskilt i haven. Solsken, saltvatten och vågor delar plasten i ännu mindre bitar. Det kan ta ungefär 500 år innan en engångsblöja eller en plastflaska har delats upp i sådana mikroskopiska bitar. Men all mikroplast är inte resultatet av sönderdelningsprocessen. Vissa av våra konsumentprodukter, t.ex. tandkräm, skönhetsmedel och andra produkter för kroppsvård, innehåller redan mikroplast.

Havsströmmarna och vindar och jordens rotation samlar ihop dessa bitar, varav en del bara är mikromillimeter stora (en miljondels meter), och skapar stora fläckar i områden som kallas havsströmsvirvelområden. Beroende på bitarnas storlek kan de se ut som en genomskinlig plastsoppa. Havsströmsvirvelområdena är flytande och deras storlek och form ändras. Det största och mest studerade havsströmsvirvelområdet i norra Stilla havet uppskattas ha dragit till sig 3,5 miljoner ton skräp och täcker en yta som är dubbelt så stor som USA. Det finns fem andra stora strömvirvlar i våra oceaner där avfall också ackumuleras, bland annat en i Atlanten.

En del bitar sköljs upp på land och blandas med sand även i de mest avlägsna delar av världen. Andra bitar blir till en del av näringskedjan.

Var kommer marint skräp ifrån?

Enligt vissa uppskattningar kommer cirka 80 % av skräpet i havsmiljön från verksamheter på land. Källan till marint skräp är inte nödvändigtvis begränsad till människors verksamheter vid kusterna. Även om skräpet kastas på land transporteras det till havs av vattendrag och vindar. Fiske, sjöfart, installationer till havs som oljeriggar och avloppssystem bidrar med resten.

Det finns vissa regionala variationer i det marina skräpets ursprung. I Medelhavet, Östersjön och Svarta havet genererar verksamheter på land det mesta av det marina skräpet. I Nordsjön ger dock havsverksamheter ett lika stort bidrag.

Mer plast än plankton

Det är svårt att uppskatta den totala omfattningen av det marina skräpets konsekvenser. Marint skräp har två viktiga negativa effekter på det marina naturlivet: förtäring och intrassling.

Under forskningsundersökningar som genomfördes av Algalita, ett oberoende havsforskningsinstitut i Kalifornien, upptäckte man 2004 att havsvattenproverna innehöll sex gånger mer plast än plankton.

På grund av det marina skräpets storlek och utbredning tror vattenlevande djur och sjöfåglar att skräpet är mat. Över 40 % av arterna av val, delfin och tumlare, alla arter av havssköldpaddor och cirka 36 % av sjöfågelarterna rapporteras ha förtärt marint skräp. Förtäringen är inte begränsad till en eller annan individ. Det påverkar fiskstim och sjöfågelflockar. Över 90 % av stormfåglarna som spolades i land döda i Nordsjön hade plast i sina magar.

En mage fylld med svårsmält plast kan förhindra att fågeln äter, vilket till sist gör att den svälter ihjäl. Kemikalierna i plasten kan också fungera som gift och beroende på dosen kan de permanent försvaga eller döda djuret.

Större bitar av plast kan också utgöra ett hot mot det marina livet. Många arter, bland annat sälar, delfiner och havssköldpaddor, kan trassla in sig i plastskräpet och i fiskenät och linor som har förlorats till havs. De flesta av de intrasslade djuren överlever inte, eftersom de inte kan ta sig upp till ytan för att andas, fly från rovdjur eller äta.

Toppen av isberget

Marint skräp är ett globalt problem och det är svårt att samla in tillförlitliga data. Strömmar och vindar flyttar runt synliga bitar, vilket kan medföra att samma skräp räknas flera gånger. Dessutom tror man att endast en liten del av det marina skräpet flyter eller sköljs i land. Enligt FN:s miljöprogram (Unep) flyter endast 15 % av det marina skräpet på havsytan, ytterligare 15 % finns kvar i vattenpelaren och 70 % på havsbotten.

Den osynliga delen av skräpet fortsätter att påverka havsmiljöns totala hälsa. Omkring 640 000 ton fiskeredskap uppskattas ha förlorats, övergetts eller kastats globalt. Spöknäten fortsätter att fånga fisk och andra vattenlevande djur under många år framöver.

En del av de fiskarter som fastnar i plasten förekommer regelbundet på våra middagstallrikar. Genom konsumtionen av fisk och skaldjur som är exponerade för plast och oljebaserade kemikalier i plasten utsätts människors hälsa också för fara. Konsekvenserna för människors hälsa är inte helt klarlagda.

Kustsamhällen påverkas mest

Över 40 % av EU:s befolkning lever i kustregioner. Förutom miljökostnaderna har marint skräp även socioekonomiska kostnader som berör de flesta kustsamhällen. En ren kust är mycket viktigt för strandturismen. På en hundra meter lång strandsträcka på Atlantkusten finns det i genomsnitt 712 skräpföremål. Om inget görs hopas skräpet på stranden. För att öka badorternas förmåga att locka turister måste många samhällen och företag städa stränderna inför sommarsäsongen.

Det finns ingen totaluppskattning av samhällets sammanlagda kostnad för marint skräp. Det är också svårt att uppskatta förlusten för den lokala ekonomin därför att potentiella besökare väljer andra platser. Det finns dock exempel på konkreta kostnader för städverksamheter, kvantifierade i ekonomiska termer. I Storbritannien lägger kommunerna ner ungefär 18 miljoner euro per år på strandstädningar.

Städningen kan bidra till att större bitar samlas in och förbättra området från estetisk synpunkt, men vad händer med de små bitarna? Enligt Kommunenes Internasjonale Miljøorganisasjon (KIMO), en internationell organisation för lokala myndigheter om havsföroreningsproblem, består ungefär 10 viktprocent av strandmaterialet av plast. Eftersom bitarna är så små är de ofta svåra att skilja från sand.

Åtgärder mot marint skräp börjar med att förebygga

Marint skräp är visserligen endast en av belastningarna på havsmiljön, men det är alltmer oroande. Ansamlingen och den långa livstiden för plast i naturen komplicerar problemet ännu mer. Marint skräp är ett gränsöverskridande problem. När skräpet väl har släppts ut i havet har det ingen ägare. Det gör det svårhanterligt och mycket beroende av bra regionalt och internationellt samarbete.

Vissa EU-rättsakter är direkt inriktade på havsfrågor. I EU:s direktiv om en marin strategi som antogs 2008 identifieras marint skräp som ett av de områden som ska åtgärdas för att uppnå en god miljöstatus för alla marina vatten 2020. I EU:s sjunde miljöhandlingsprogram (2014–2020) föreskrivs som uppföljning av dessa EU-direktiv och det globala åtagandet vid FN-konferensen om hållbar utveckling 2012 att en baslinje och ett minskningsmål ska fastställas.

Precis som för den allmänna avfallshanteringen är utgångspunkten för att ta itu med marint skräp att förebygga det. Hur kan vi förebygga skräp? Behöver vi plastkassar varje gång vi handlar? Kan vissa av våra produkter och produktionsprocesser utformas så att de inte innehåller eller ger upphov till mikroplast? Det kan de faktiskt.

(c) Ani Becheva / EEA Waste•smART

Åtgärderna börjar på land

Nästa steg är att vidta åtgärder på land innan skräpet når ut i våra hav. I detta syfte har EU politik och lagstiftning som är inriktad på att förbättra avfallshanteringen, minska förpackningsavfallet och öka återvinningsgraden (särskilt av plast), förbättra avloppsreningen och använda resurser mer effektivt i största allmänhet. Det finns också direktiv som utformats för att bidra till att hindra föroreningar från fartyg och hamnar. En förbättring av genomförandet av politiken om att förebygga och minska avfall kan ge oerhört stora fördelar.

Men det skräp som redan hamnat i våra hav då? Marint skräp har ansamlats i våra hav i många år. En del skräpbitar har sjunkit till botten medan andra flyttas runt med havsströmmarna. Man kan knappast föreställa sig hur vi ska kunna städa upp det.

Flera initiativ för att "fiska upp" skräpet har tagits där fartyg samlar in marint skräp på liknande sätt som vid insamling av kommunalt avfall på land. De metoder som används verkar dock inte klara att samla in skräp under en viss storlek. Problemet med mikroplast är således olöst. På grund av problemets omfattning och oceanernas storlek är dessa initiativ alltför begränsade för att leda till verkliga förbättringar.

Samma sak kan sägas om städaktiviteterna på stränder och vid kuster. Trots detta är sådana initiativ ett bra sätt att öka medvetenheten om frågan och få medborgarna att engagera sig för att lösa problemet med marint skräp. När allt kommer omkring är det kanske helt enkelt en fråga om antal. Ju fler frivilliga som deltar i sådana aktiviteter, desto bättre kan vi bli på förebyggande.

Marine LitterWatch

Europeiska miljöbyrån har utvecklat Marine LitterWatch, där det ingår en app för att övervaka marint skräp på Europas stränder. Appen är gratis och gör det möjligt för grupper som städar stränder att samla in uppgifter på ett sätt som kan hjälpa till att förbättra vår kunskap om marint skräp. Det gör det också möjligt för intresserade att hitta städinitiativ i närheten eller skapa en egen grupp.