nästa
föregående
poster

Article

Mark och jord: mot en hållbar användning och förvaltning av dessa livsnödvändiga resurser

Ändra språk
Article Publicerad 2019-12-18 Senast ändrad 2020-08-06
8 min read
Vi kan inte leva utan en frisk mark och jord. Det är på marken vi producerar merparten av våra livsmedel och bygger våra hem. Marken är livsviktig för alla djur och växter, oavsett om de är landlevande eller vattenlevande. Den består till stora delar av jord – en mycket komplex och ofta undervärderad resurs som är full av liv. Det sätt som vi använder marken och jorden i Europa och världen är dessvärre inte hållbart i dagsläget. Detta får långtgående konsekvenser för livet på land.

Under historiens gång har landskapen förändrats som en följd av naturens krafter och människans aktiviteter. Berg skjuter i höjden eller blir lägre, stenblock vittrar sönder, floder torkar ut eller ändrat sina lopp och flodslätter uppstår och försvinner. Människorna har jämnat berg med marken, förstört kustområden, torrlagt våtmarker, sprängt bort bergstoppar för gruvdrift, skapat konstgjorda sjöar och dammar, skövlat skogar för att ge plats åt åkrar och betesmark och förändrat hela landskap. Allt större delar av naturen och marktäcket på vår planet har på ett eller annat sätt förändrats genom männskans ingrepp. Idag är cirka 80 procent av Europas yta i form av städer, jordbruk och skogsbruk.

Ökande påfrestningar på mark och jord

Europas stadsområden breder ut sig, ofta på bekostnad av bördig jordbruksmark. Betong- och asfaltsbeläggningar gör markytan ogenomtränglig och hindrar den från att utföra sina naturliga uppgifter, som att lagra vatten, producera livsmedel och biomassa, reglera klimatet, lagra skadliga kemikalier och erbjuda livsmiljöer. När det regnar på sådan hårdgjord mark rinner vattnet bort i stället för att sippra ner i jorden, filtreras och fylla på grundvattenlagren. Vägar, järnvägar, kanaler och städer skapar ett fragmenterat landskap och gör så att arter stängs inne på allt mindre områden, vilket hotar den biologiska mångfalden. Markanvändningen i Europa är en av anledningarna till att EU i dagsläget inte kan uppfylla sitt mål om att stoppa förlusten av biologisk mångfald.

Det politiska målet om ”inget nettoianspråktagande av mark 2050” är vi inte heller på väg att uppfylla. Jordbruksmark och halvnaturlig mark fortsätter att tas i anspråk för att utvidga städer och bygga kommersiella och industriella anläggningar. Ett annat stort problem är att många sektorer – allt från industrin och jordbruket till hushållen och avloppsreningen – släpper ut föroreningar till marken och jorden. De kan ackumuleras i marken och med tiden förorena grundvattnet, vattendragen och haven. Även föroreningar som ursprungligen släpps ut till atmosfären kan med tiden hamna i marken. I dag kan man hitta spår av föroreningar även på Europas mest avlägsna platser.

Under de senaste årtiondena har den totala jordbruksytan i Europa minskat, samtidigt som avkastningen har ökat. Genom en intensifiering av jordbruket kan vi producera livsmedel till en växande befolkning. Men ett intensivt jordbruk, där främst syntetiska gödselmedel och växtskyddsåtgärder används, sätter också press på den resurs som utgör själva grunden för detta: en frisk och produktiv jord. Samtidigt läggs en del jordbruksmark ner i avlägsna områden. Nedläggning av jordbruksmark påverkar i synnerhet landsbygden där ekonomin är beroende av små jordbruksföretag med begränsade ekonomiska möjligheter samt låg produktivitet och där den yngre generationen tenderar att flytta till städerna.

Global konsumtion och globala effekter kräver globala åtgärder

Markanvändningen har en global dimension. Många av de verksamheter som är kopplade till marken och dess resurser, särskilt livsmedelsproduktion och resurs­utvinning, är föremål för de globala marknads­krafterna. Exempelvis påverkar den globala efterfrågan på djurfoder, livsmedel och bioenergi den lokala jordbruksproduktionen i många delar av världen, inbegripet Europa. Priserna påverkas i hela världen vid torka och produktionsunderskott i länder som exempelvis exporterar ris, som är ett baslivsmedel för miljarder människor. Multinationella företag kan köpa produktiv jordbruksmark i Afrika och Sydamerika för att sedan sälja sina produkter i hela världen.

Vårt sätt att använda marken och jorden har också direkta kopplingar till klimatförändringarna. Jorden innehåller stora mängder kol och kväve, som kan släppas ut till atmosfären beroende på hur vi använder marken. Att avverka regnskogar för att ge plats åt boskapsbete skapar en obalans när det gäller de globala växthusgasutsläppen, medan åtgärder som att plantera skog i Europa kan stävja en del av den obalansen. När permafrosten smälter till följd av den genomsnittliga globala temperaturökningen kan stora mängder växthusgaser frigöras (främst metan), vilket kan påskynda temperaturökningen ytterligare. Klimatförändringarna kan också i hög grad komma att påverka vad europeiska jordbrukare[i] kan producera och var.

Mot bakgrund av detta lyfts mark och jord fram både direkt och indirekt i många globala politiska ramverk, bland annat FN:s mål för hållbar utveckling. Europeiska politik har som mål att ta itu med markexploatering, minska landskaps­fragmentering, utsläpp av föroreningar och växthusgaser samt skydda biologisk mångfald och jorden. Inom några av dessa politikområden, särskilt skydd av marktillståndet, saknar europeisk och global politik fastställda mål och åtaganden – än mindre bindande sådana. Inom andra områden där det trots allt finns uppställda politiska mål, till exempel inom naturskydd och skydd av biologisk mångfald, lyckas vi inte uppnå målen.

Kunskap krävs för åtgärder i praktiken

En av utmaningarna med att fastställa och uppfylla mål är att överbrygga kunskapsklyftorna. För att övervaka framstegen mot ett specifikt mål krävs kunskap samt överenskomna metoder och verktyg. Tack vare EU:s jordobservationsprogram Copernicus[ii] har vi nu en mycket mer exakt och detaljerad bild av Europas marktäcke och hur det förändras. Vi kan exempelvis lägga till olika informationsskikt till denna bild för att utvärdera de potentiella effekterna av klimatförändringarna på jordfuktigheten och därmed på jordbruksproduktiviteten. Den ökade kunskapen ger oss nya möjligheter att vidta mer riktade åtgärder i praktiken.

Samtidigt finns det många aspekter som rör mark och jord som vi måste förstå bättre för att kunna åtgärda vissa problem, särskilt när det gäller den biologiska mångfalden. För att åtgärderna ska vara effektiva måste vi även ta hänsyn till information om exempelvis jordens sammansättning och mängden kol och näringsämnen i ett visst område. För att få tillgång till sådan information krävs det ett bättre övervakningssystem.

Mot en hållbar markförvaltning

Vägen framåt är tydlig: vi måste ändra vårt sätt att använda och förvalta marken och de resurser som den tillhandahåller, och det är bråttom. Sådana förändringar kräver att vi ser till landskapet som helhet, med all dess verksamhet och alla dess delar.

När vi bygger och kopplar samman våra städer bör vi inte täcka omgivande områden med betong och asfalt, utan vi bör se till att mark som redan har tagits i anspråk används på nytt eller för nya ändamål. Enligt en rapport från den mellanstatliga plattformen för biologisk mångfald och ekosystemtjänster[iii] (IPBES) är det billigare att bevara mark och markresurser än att återställa och sanera dem (t.ex. genom att rengöra förorenad mark vid gamla industrianläggningar). Dessutom är kompakta städer med väl sammankopplad mobilitet ofta de som erbjuder högst livskvalitet samtidigt som de har en mindre direkt miljöpåverkan. EU:s sammanhållnings- och regionalpolitik syftar till att stödja inte bara ekonomisk och social sammanhållning utan även territoriell sammanhållning[iv], som ska bidra till en harmonisk utveckling i EU som helhet.

Vi måste också göra mer för att skydda våra landekosystem. Genom att investera i grön infrastruktur kan vi koppla samman naturområden och skapa korridorer för vilda djur och växter. Det är också viktigt med sunda och motståndskraftiga landekosystem för att vi ska kunna begränsa klimatförändringarna och anpassa oss till dem.

För att kunna förvalta våra markresurser på ett hållbart sätt måste vi avsevärt minska påfrestningarna från den ekonomiska verksamheten, särskilt från jordbruket. Ett hållbart och produktivt jordbruk kräver att vi tar itu med föroreningarna och hittar nya lösningar för hur marken kan användas på ett effektivt sätt. Hänsyn behöver också tas till försörjningsmöjligheterna och livskvaliteten på landsbygden. Vi måste förlita oss på jordbrukarna och samarbeta med dem för att ta hand om marken och värna om den biologiska mångfalden på landsbygden. Ett hållbart jordbruk kan inte åstadkommas utan betydligt ändrade kostvanor och en minskning av livsmedelsavfallet i Europa och världen.

Markförvaltning är en komplex sak, men vi är alla beroende av allt det som sunda marker och friska jordar har att erbjuda – från näringsrika livsmedel och rent vatten till byggnadsmaterial och skydd mot sjukdomar. För att även framtida generationer ska ha tillgång till allt detta måste vi vidta kraftfulla åtgärder omedelbart. Ansvaret för att skydda dessa livsnödvändiga resurser ligger hos oss alla – från konsumenter till jordbrukare och från lokala till europeiska och globala beslutsfattare. Det enda sättet att klara detta är att agera tillsammans med ett gemensamt mål i sikte – och att göra det nu.

Hans Bruyninckx

Europeiska miljöbyråns verkställande direktör

 

Begreppen mark och jord i korthet


Med mark avses vanligtvis den del av planetens yta som inte täcks av hav, sjöar eller floder. Hit räknas den totala landmassan, inklusive kontinenter och öar. I mer vardagligt tal och i juridiska texter syftar mark vanligtvis på en viss markareal. Marken kan bestå av berg, klippor och stenar, jord, växtlighet, djur, dammar, byggnader osv.

Marken kan täckas av olika typer av växtlighet (t.ex. naturlig eller förvaltad gräsmark, åkermark och våtmark) och av konstgjorda ytor (t.ex. vägar och byggnader).

Jord är en väsentlig beståndsdel i marken. Den utgörs av sten-, sand- och lerpartiklar samt av organiskt material som växtrester, jordlevande djur och organismer som exempelvis bakterier och svampar, liksom luft- och vattenfyllda porer. Jordens egenskaper (t.ex. dess struktur, färg och kolhalt) kan variera från ett område till ett annat, men även mellan olika jordlager på samma plats. Jorden spelar en central roll i naturens kretslopp, särskilt i vattnets och näringsämnenas kretslopp (kol, kväve och fosfor).

Myllan eller matjorden är lagret närmast ytan (vanligtvis skiktet med täta rötter eller ploglagret, som sträcker sig 20–30 cm ner i marken). Detta lager innehåller den största mängden organiskt kol och är därför det mest produktiva lagret. Det kan ta mellan ett par hundra och ett par tusen år för en centimeter mylla att bildas. Myllan kan därför med fog anses vara en icke förnybar resurs.

Djupare lager i jordskorpan kan innehålla andra naturresurser, som grundvatten, mineraler och fossila bränslen.



 

 

 

 

Permalinks

Geographic coverage

Temporal coverage

Topics