Klimatförändringen och investeringarna

Klimatförändringen kommer att påverka oss på en rad olika sätt, genom ökade luftföroreningar, försurning av haven eller översvämning av bostäder och fält. Vissa skadekostnader, t.ex. ekonomiska förluster på grund av att bostäder skadats av översvämningar, är relativt enkla att uppskatta i ekonomiska termer. Andra kostnader är dock svårare att beräkna. Hur sätter vi en prislapp på potentiellt försämrad hälsa eller framtida minskningar av avkastningen av grödor på grund av klimatförändringen?

Trots sådana svårigheter och osäkerheter i samband med klimatförändringen, uppskattar FN:s forskningspanel i klimatfrågor (IPCC) den troliga ekonomiska förlusten av en global uppvärmning med endast 2 °C till mellan 0,2 och 2 procent av den globala bruttonationalprodukten (BNP), även om kraftfulla anpassningsåtgärder vidtas. Om uppvärmningen fortsätter längre kommer kostnaderna att stiga ytterligare.

Även om vi kanske inte vet det exakta beloppet är klimatförändringsrelaterade kostnader en realitet och vi betalar dem redan på många sätt, t.ex. i form av skadad egendom, sjukvårdskostnader och minskad avkastning av grödor.

För att förhindra eller minimera en del av de framtida kostnaderna för vårt samhälle, vår ekonomi och miljö behöver vi vidta åtgärder. Detta väcker följande frågor: Hur mycket behöver vi investera och på vilka områden?

Investeringar i infrastruktur

I hela världen konsumerar vi alltmer resurser. Vi behöver mer mat, mark och vatten för att föda en växande global befolkning och vi behöver mer energi för att värma bostäder och driva våra bilar. Våra stigande konsumtionsnivåer tillgodoses genom ohållbara produktionsmönster, som uttömmer icke-förnybara resurser. Detta leder också till att mer föroreningar släpps ut i atmosfären, vattendragen och marken.

Ansträngningarna för att tackla klimatförändringen bör ses i ett bredare perspektiv som en övergång till grönare ekonomi – en hållbar livsstil som tillåter att vi har en bra levnadsnivå men håller vår resursförbrukning inom hållbara gränser för vår planet. I EU:s sjunde miljöhandlingsprogram identifieras investeringar som en av de viktigaste pelarna för att möjliggöra denna övergång.

Investeringar är avgörande för att tackla klimatförändringen eftersom de investeringsval som görs i dag har långsiktiga konsekvenser — både positiva och negativa — för hur samhällets grundläggande behov tillgodoses i framtiden. Ett av de viktigaste sätten som investeringar kan bidra till att tackla klimatförändringar är genom infrastruktur. Våra samhällen bygger infrastruktur för att tillgodose grundläggande samhällsbehov som vatten, energi och rörlighet. Denna infrastruktur är ofta mycket kostsam och används i decennier. Den påverkar därför i hög grad vårt sätt att leva. En del investeringsbeslut kan ge verkliga möjligheter att omforma vårt sätt att tillgodose dessa behov, medan andra riskerar att låsa oss vid ohållbara metoder i decennier.

Internationella valutafonden (IMF) har uppskattat att världen satsar ungefär 4,8 biljoner euro (5,3 biljoner US-dollar) per år på energisubventioner, främst till fossila bränslen. I IMF:s senaste rapport definieras subventioner så att de omfattar de obetalda kostnaderna för de miljöskador som fossila bränslen orsakar. I samma rapport uppskattar IMF att de direkta subventionerna (dvs. offentlig politik som stöder produktion eller konsumtion av olja, gas och kol) uppgår till ungefär 460 miljarder euro globalt (500 miljarder US-dollar). Sådana subventioner kan leda till oavsiktliga resultat, där långsiktiga investeringsbeslut om vår energiinfrastruktur fortsätter att främja fossila bränslen.

Kan vi göra energi- och transportsystemen koldioxidsnåla?

Förbränning av fossila bränslen är en av de viktigaste faktorer som bidrar till växthusgasutsläpp till atmosfären. Fossila bränslen är också en av huvudkomponenterna i det globala energisystemet, som tillgodoser energibehoven för våra bostäder, kontor, fabriker och bilar.

Ett totalt skifte från fossila bränslen till hållbara förnybara alternativ är inte lätt. Det kräver förändringar i hela energisystemet från produktion och lagring till distribution och slutlig konsumtion. Den el som produceras av solpaneler ska t.ex. göras tillgänglig för användning vid en senare tidpunkt på en annan plats, och eventuellt i ett annat land. Detta kan endast uppnås om det finns smarta och väl sammankopplade nät. Andra system som transportsystemet kommer också att behöva förändras radikalt. Detta innebär att den befintliga bilparken ersätts med elfordon och att nya nätverk för kollektivtrafik skapas som kan tillgodose efterfrågan på rörlighet genom att erbjuda alternativ till att köra privata bilar. Sammantaget kan det krävas omfattande investeringar för att få till stånd dessa förändringar.

Enligt Europeiska kommissionens uppskattningar skulle det krävas omkring 270 miljarder euro i offentliga och privata investeringar per år under de kommande 40 åren för att göra EU:s energi- och transportsystem koldioxidsnåla. Detta extra belopp motsvarar ungefär 1,5 procent av EU:s BNP — vilket påminner om IPCC:s uppskattning att förlusterna på grund av klimatförändringen kommer att uppgå till 0,2—2 procent av världens BNP år 2050. Kommer då investerarna att agera nu för att minimera de framtida konsekvenserna?

Omfördelning av befintliga utgifter

Myndigheter, företag och medborgare satsar redan pengar på att bygga transportnät, kraftgenerering och bostäder och på att konsumera varor och tjänster i EU. Det varierar visserligen mellan medlemsstaterna men de offentliga utgifterna inom EU är nästan 50 procent av BNP. En del av detta består i investeringsutgifter (bruttoinvesteringar) på områden som stora infrastrukturprojekt, forskning, hälso- och sjukvårdstjänster osv. Samma sak gäller för hushållens eller företagens utgifter.

Vilket slags energi- och rörlighetssystem kommer vi då att bygga för framtiden? Kommer vi att låsa våra pengar i ohållbara lösningar eller kommer vi att skapa utrymme för hållbara alternativ att växa och omvandla vårt sätt att tillgodose våra behov? Här kan offentlig finansiering spela en avgörande roll genom att ge incitament och sända signaler till marknaden om att bli miljövänligare. Ett beslut om att flytta medel från fossila bränslen till förnybar energigenerering skulle t.ex. sända en tydlig signal inte bara till energiproducenter utan även till forskare och energianvändare.

I enlighet med sin Europa 2020-strategi har EU anslagit nästan 1 biljon euro till hållbar tillväxt, arbetstillfällen och konkurrenskraft i sin flerårsbudget för 2014–2020. Minst 20 procent av denna flerårsbudget kommer att satsas på att omvandla Europa till en koldioxidsnål och klimattålig ekonomi. För att uppnå detta mål har klimatmålen inbegripits i berörda EU-politikområden och program, såsom strukturfonderna, forskning, jordbruk, havspolitik, fiske och Life-programmet för naturskydd och klimatåtgärder.

Dessa medel är ett komplement till offentliga utgifter på nationell, regional och lokal nivå i EU-medlemsstaterna samt till den privata sektorns investeringar (t.ex. företag, pensionsfonder, hushåll). Det finns även globala finansieringskanaler, såsom den gröna klimatfonden. Den har inrättats av FN:s ramkonvention om klimatförändringar för att hjälpa utvecklingsländer att anpassa sig till klimatförändringens konsekvenser och vidta begränsningsåtgärder.

Möjligheter framöver

Vi vet att vi behöver investera för att tillgodose den växande efterfrågan inom vissa områden. Enligt rapporten New Climate Economy förutses den globala energiförbrukningen att växa med mellan 20 och 35 procent under de kommande 15 åren. För att tillgodose denna efterfrågan kommer det att krävas över 41 biljoner euro mellan 2015 och 2030 för viktiga kategorier av energiinfrastruktur. Eftersom energiproduktion och energiförbrukning redan står för två tredjedelar av de globala växthusgasutsläppen, kommer den typ av energikällor som vi i dag investerar i att till stor del bestämma om vi kommer att klara att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C eller inte.

Vissa sektorer och samhällen kommer utan tvekan att påverkas av denna övergång och omkanalisera medel till hållbara alternativ. Regeringar kommer att behöva använda socialpolitik för att stödja dem som berörs av övergången. Regeringar och offentliga myndigheter behöver också anpassa sig till de förändrade realiteterna. En total övergång från fossila bränslen skulle dessutom innebära minskade skatteinkomster och royalties eller andra avgifter från dessa sektorer. Det skulle också innebära en nedskärning av de berörda sektorerna och troligen färre arbetstillfällen.

I vissa avseenden är förändringen redan på gång. Trots den ekonomiska kris som drabbade den europeiska ekonomin 2008 och framöver fortsätter miljöindustrin (t.ex. förnybar energi, avloppsvattenbehandling och återvinning) att växa inom EU. Mellan 2000 och 2012 växte miljöindustrin med över 50 procent i mervärde och med nästan 1,4 miljoner ytterligare arbetstillfällen och uppnådde en arbetsstyrka på 4,3 miljoner personer. Resten av ekonomin uppvisade annars relativt plan tillväxt och stagnerade sysselsättningssiffror under perioden. Detta uppsving i antalet arbetstillfällen inom miljöindustrin kan även ses som en produkt av en konkurrenskraftig arbetsstyrka under utveckling, med färre personer i arbete inom ohållbara sektorer (t.ex. kolutvinning).

Vissa samhällen och företag som blivit mer medvetna försöker också att avveckla eller välja bort ohållbara lösningar för att i stället stödja nischinnovationer. Investering i miljöinnovation och miljöforskning skulle inte bara hjälpa EU att införa renare teknik och bygga en hållbar framtid, utan också lyfta EU:s ekonomi och konkurrenskraft. Europa kan dra nytta av fördelarna med att vara en global ledare inom miljöindustri genom att exportera dess teknik och kunnande och på så sätt bidra till att tillgodose den förväntade tillväxten i den globala efterfrågan på energi, rörlighet och bostäder.

Det är sant att övergången till grön ekonomi kommer att ta tid. Men ju tidigare vi agerar, desto lägre blir kostnaderna och desto större blir fördelarna.