Europas luft i dag

London den 4 december 1952: En tät dimma började lägga sig över staden och vinden mojnade. Under de följande dagarna stod luften stilla över staden. Höga svaveloxidhalter som gav dimman en gul nyans släpptes ut från koleldning. Sjukhusen fylldes snart av människor som hade drabbats av olika luftvägssjukdomar. När det var som värst var sikten så dålig på somliga platser att man inte ens kunde se sina egna fötter. Under den stora smogen i London uppskattas mellan 4 000 och 8 000 fler – främst barn och äldre – ha dött utöver de genomsnittliga dödstalen.

Svår luftförorening i Europas stora industristäder var ganska vanligt under 1900‑talet. Fasta bränslen, särskilt kol, användes ofta för att driva fabriker och värma bostäder. Vinterväder och meteorologiska faktorer gjorde att höga nivåer av luftföroreningar kunde ligga kvar över städerna många dagar, veckor och månader i sträck. London har faktiskt varit känt för sina föroreningsepisoder sedan 1600-talet. Under 1900-talet ansågs Londons smog vara ett av stadens kännetecken som också skildrades i litteraturen.

(c) Ted Russell|Getty Images

Åtgärder har lett till verkliga förbättringar av luftkvaliteten

Mycket har ändrats sedan dess. Under åren efter den stora smogen ledde allmänhetens och politikernas ökande medvetenhet till lagstiftning för att minska luftföroreningarna från stationära källor som bostäder, handel och industri. Under slutet av 1960-talet började många länder, inte bara Storbritannien, att anta lagar för att få bukt med luftföroreningarna.

Under 1960-talet har Europas luftkvalitet förbättrats betydligt sedan den stora smogen, till stor del på grund av effektiv nationell, europeisk och internationell lagstiftning.

I vissa fall stod det klart att luftföroreningsproblemen bara kunde lösas genom internationellt samarbete. Under 1960-talet visade undersökningar att det sura regn som försurade älvar och sjöar i Skandinavien orsakades av föroreningar som släppts ut i luften på den europeiska kontinenten. Det ledde till det första rättsligt bindande internationella instrumentet för att lösa problemen med luftföroreningar på bred regional basis, nämligen Konventionen om långväga gränsöverskridande föroreningar (LRTAP) 1979, som utarbetats av FN:s ekonomiska kommission för Europa.

Den tekniska utvecklingen, som delvis initierades av lagstiftningen, har också bidragit till att förbättra Europas luft. Exempelvis har bilmotorer blivit mer bränsleeffektiva. Nya dieselbilar är försedda med partikelfilter och industrianläggningar har börjat använda allt effektivare utrustning för att begränsa föroreningarna. Åtgärder som trängselavgifter eller skattestimulanser för renare bilar har varit ganska framgångsrika.

Utsläppen av vissa luftföroreningar, till exempel svaveldioxid, kolmonoxid och bensen har minskat kraftigt. Detta har lett till klara förbättringar av luftkvaliteten och därmed av folkhälsan. Övergången från kol till naturgas har till exempel bidragit stort till att minska svaveldioxidhalterna: under perioden 2001–2010 halverades utsläppen av svaveldioxid i EU.

Bly är en annan förorening som framgångsrikt har hanterats genom lagstiftning. Under 1920-talet startades de flesta bilar med blyhaltig bensin för att undvika att skada de inbyggda förbränningsmotorerna. Hälsokonsekvenserna av bly som släpptes ut i luften blev kända först flera decennier senare. Bly påverkar organen och nervsystemet och skadar framför allt barns intellektuella utveckling. Från 1970-talet och framåt vidtogs en rad åtgärder på europeisk nivå och internationellt för att avveckla blytillsatser i bensin som användes i fordon. I dag rapporterar praktiskt taget alla stationer som övervakar bly i luften halter som ligger en bra bit under de gränsvärden som fastställts i EU-lagstiftningen.

Var står vi i dag?

För andra föroreningar är resultaten mindre klara. Kemiska reaktioner i atmosfären och vårt beroende av vissa ekonomiska verksamheter gör det svårare att ta itu med dessa föroreningar.

En annan svårighet härrör från hur lagstiftningen genomförs och tillämpas i EU länderna. I EU:s luftlagstiftning föreskrivs i allmänhet mål eller gränsvärden för olika ämnen, men det överlåts åt länderna att bestämma hur de ska uppnå dessa mål.

En del länder har vidtagit många och effektiva åtgärder för att ta itu med luftföroreningarna. Andra länder har vidtagit färre åtgärder eller också har de åtgärder de vidtagit visat sig vara mindre effektiva. Detta kan delvis bero på olika nivåer av övervakning och varierande kapacitet att genomdriva lagstiftningen i länderna.

Ett annat problem när det gäller att kontrollera luftföroreningar uppkommer av skillnaden mellan laboratorietester och förhållandena i verkliga världen. I de fall lagstiftningen är inriktad på särskilda sektorer som till exempel transporter eller industrin, kan tekniker som testats under ideala omständigheter i laboratorium förefalla renare och mer effektiva än när de används i den verkliga världens situationer.

Vi måste också komma ihåg att nya konsumtionstrender eller politiska åtgärder som inte är relaterade till luft också kan ha oförutsedda effekter på Europas luftkvalitet.

(c) Cristina Sînziana, ImaginAIR/EEA

"Den gamla sedvanan på landsbygden att bränna stubbåker praktiseras fortfarande i Rumänien. Det är ett sätt att röja marken för nya, goda skördar. Förutom den negativa inverkan på naturen är det enligt min mening också skadligt för lokalbefolkningens hälsa. Eftersom det vid bränning krävs att ett visst antal människor kontrollerar elden är inverkan mycket specifik."
Cristina Sînziana Buliga, Rumänien

Partikelexponeringen är fortfarande hög i städerna

I den gällande EU-lagstiftningen och den internationella lagstiftningen om partiklar klassificeras dessa i två storlekar – 10 mikrometer i diameter eller mindre (PM10) respektive 2,5 mikrometer i diameter eller mindre (PM2.5), och lagstiftningen omfattar både direkta utsläpp och utsläpp av prekursorgaser.

Det har skett betydande framsteg när det gäller partikelutsläpp i Europa. Mellan 2001 och 2010 minskade de direkta utsläppen av PM10 och PM2.5 med 14 procent i EU och med 15 procent i miljöbyråns 32 medlemsländer (EEA-32).

Utsläppen av partikelprekursorer har också minskat i EU: svaveloxiderna har minskat med 54 procent (44 procent i EEA-32), kväveoxider med 26 procent (23 procent i EEA-32), ammoniak med 10 procent (8 procent i EEA-32).

Men dessa utsläppsminskningar har inte alltid lett till lägre exponering för partiklar. Andelen av den europeiska befolkningen som exponerats för halter av PM10 över de värden som fastställs i EU-lagstiftningen fortsätter att vara hög (18–41 procent för EU-15 och 23–41 procent för EEA‑32) och visade bara en mindre minskning under det senaste årtiondet. Om Världshälsoorganisationens striktare riktlinjer beaktas är mer än 80 procent av stadsbefolkningen i EU exponerade för alltför höga koncentrationer av PM10.

Om utsläppen alltså har minskat betydligt varför har vi då fortfarande hög partikelexponering i Europa? En minskning av utsläppen i ett område eller från specifika källor leder inte automatiskt till lägre koncentrationer. Vissa föroreningar kan vara kvar i atmosfären tillräckligt länge för att transporteras från ett land till ett annat, från en kontinent till en annan, eller i vissa fall runt hela jorden. Transport av partiklar och deras prekursorer mellan kontinenter kan delvis förklara varför Europas luft inte har förbättrats lika mycket som utsläppen har minskat.

En annan anledning till de fortsatt höga koncentrationerna av partiklar kan återfinnas i våra konsumtionsmönster. Under senare år har exempelvis förbränning av kol och ved i små kaminer och pannor i bostäder för uppvärmning varit en av de största källorna till partikelutsläpp (PM10) i vissa tätortsområden, särskilt i Polen, Slovakien och Bulgarien. Orsaken till detta är delvis höga energipriser, som lett till att framför allt hushåll med låga inkomster väljer billigare alternativ.

Ozon: en mardröm under varma sommardagar?

Europa har också lyckats minska utsläppen av ozonprekursorer mellan 2001 och 2010. I EU minskade utsläppen av kväveoxider med 26 procent (23 procent i EEA-32), flyktiga organiska ämnen utom metan (NMVOC) med 27 procent (28 procent i EEA-32) och kolmonoxid med 33 procent (35 procent i EEA-32).

Precis som i fråga om partiklar sjönk mängden ozonprekursorer som släpptes ut i atmosfären, men det har inte skett en motsvarande minskning av de höga koncentrationerna av ozon. Detta beror delvis på transport av ozon och dess prekursorer mellan kontinenterna. Topografin och variationerna i meteorologiska betingelser som vind och temperatur spelar också en roll.

Trots att ozonkoncentrationerna under sommarmånaderna har minskat i antal och frekvens är exponeringen fortfarande hög för tätortsbefolkningen. Under perioden 2001–2010 var 15 till 61 procent av EU:s tätortsbefolkning utsatt för ozonnivåer som låg över EU:s målvärden, huvudsakligen i Sydeuropa på grund av varmare somrar. Enligt Världshälsoorganisationens striktare riktlinjer är nästan alla stadsbor i EU exponerade för förhöjda nivåer. Totalt sett är ozonepisoder vanligare i Medelhavsområdet än i norra Europa.

Men höga koncentrationer är inte bara något som förekommer under sommarmånaderna i städer. Förvånansvärt nog tenderar ozonhalterna att vara allmänt högre i landsbygdsområden, även om det är färre personer som exponeras där. Stadsområden har i allmänhet högre trafiknivåer än landsbygdsområden, men en av de föroreningar som släpps ut från vägtransporter förstör ozonmolekyler genom en kemisk reaktion och kan leda till lägre ozonnivåer i tätbebyggda områden. De högre trafiknivåerna leder emellertid också till högre partikelnivåer i städer.

(c) Jerome Prohaska, ImaginAIR/EEA

Lagstiftning som minskar utsläppen

Eftersom utsläppen av vissa partikel- och ozonprekursorer delvis kan härröra från andra länder omfattas de av Göteborgsprotokollet om långväga gränsöverskridande föroreningar (LRTAP‑konventionen).

Under 2010 överskred tolv EU-länder och EU som helhet ett eller flera utsläppstak (den tillåtna utsläppsmängden) för en eller flera föroreningar som omfattas av konventionen (kväveoxider, ammoniak, svaveldioxid och flyktiga organiska ämnen utom metan). Elva av tolv länder överskred taken för kväveoxider.

En liknande bild gäller för EU-lagstiftningen. Direktivet om nationella utsläppstak omfattar samma fyra föroreningar som Göteborgsprotokollet men med en aning striktare tak för vissa länder. Slutliga officiella uppgifter för direktivet om nationella utsläppstak visar att tolv EU-länder inte klarade att respektera sina rättsligt bindande utsläppstak för kväveoxider under 2010. Flera av dessa länder klarade inte heller att respektera sina tak för en eller flera av de tre andra föroreningarna.

Varifrån kommer luftföroreningarna?

Bidragen från våra verksamheter till uppkomsten av luftföroreningar är i allmänhet enklare att bemästra och övervaka än naturliga källor, men det antropogena bidraget varierar stort beroende på vilken förorening det handlar om. Bränsleförbränning är helt klart en viktig bidragande faktor och den förekommer inom en rad olika ekonomiska sektorer, från vägtransporter och hushåll till energianvändning och energiproduktion.

Jordbruk är en annan viktig källa till vissa föroreningar. Omkring 90 procent av ammoniakutsläppen och 80 procent av metanutsläppen kommer från jordbruksverksamhet. Andra metankällor är avfall (deponier), kolbrytning och långväga transporter av gas.

ver 40 procent av utsläppen av kväveoxider kommer från vägtransporter, medan ungefär 60 procent av svaveloxider kommer från produktion och distribution av energi i Europeiska miljöbyråns medlems- och samarbetsländer. Byggnader för affärsverksamhet och offentliga funktioner samt hushåll bidrar med omkring hälften av utsläppen av PM2.5 och kolmonoxid.

Det är helt klart så att många olika ekonomiska sektorer bidrar till luftföroreningen. Om luftkvalitetsproblemen inom dessa sektorer tas in i beslutsprocessen blir det knappast en nyhet som hamnar på löpsedlarna, men det skulle onekligen bidra till att förbättra Europas luftkvalitet.

Luftkvalitet under offentlig granskning

Det som faktiskt har nått de internationella löpsedlarna och väckt allmänhetens intresse på senare år var luftkvaliteten i stora tätbebyggda områden, särskilt i de städer som har varit värdar för Olympiska spelen (OS).

Tänk bara på Peking. Staden är känd för sina skyskrapor, som blir allt fler, men också för sina luftföroreningar. Peking inledde systematisk luftföroreningskontroll 1998 – tre år innan staden officiellt utsågs till OS-värd. Myndigheterna vidtog konkreta åtgärder för att förbättra luftkvaliteten inför OS. Gamla taxibilar och bussar byttes ut och smutsiga industrier omlokaliserades eller stängdes. Under veckorna före OS stoppades byggarbeten och bilanvändningen begränsades.

Professor C.S. Kiang, som är en av Kinas ledande klimatforskare, berättar om luftkvaliteten under OS i Peking: ”De första två OS-dagarna var halten av PM2.5, de fina partiklar som tränger in i lungorna, ungefär 150 μg/m3. Den andra dagen började det regna, vinden ökade och nivåerna av PM2.5 sjönk kraftigt och låg sedan kvar på runt 50 μg/m3, vilket är dubbelt så mycket som WHO-riktvärdet 25 μg/m3.”

(c) Rob Ewen | iStock

En liknande diskussion ägde rum i Storbritannien inför Olympiska spelen där 2012. Skulle luftkvaliteten vara tillräckligt bra för idrottarna som deltog i olympiaden, särskilt maratonlöparna och cyklisterna? Enligt University of Manchester var Londonolympiaden inte föroreningsfri, men kan ändå ha varit den minst förorenade olympiaden på senare år. Gynnsamt väder och god planering tycks ha hjälpt till och det var ett stort framsteg jämfört med OS i London 1952.

Tyvärr försvinner inte föroreningsproblemet när olympiadens strålkastare släcks. Under de första dagarna år 2013 var Peking ännu en gång drabbad av kraftiga luftföroreningar. Den 12 januari visade de officiella mätningarna PM2.5 koncentrationer på över 400 μg/m3, medan inofficiella avläsningar visade upp till 800 μg/m3 på vissa ställen.

Mer information

• Europeiska miljöbyråns rapport nr 4/2012: Air quality in Europe — 2012 report
• Europeiska miljöbyråns rapport nr 10/2012: TERM 2012 — The contribution of transport to air quality