Vägen till global hållbarhet

Det var vid FN:s miljövårdskonferens i Stockholm 1972 som det internationella samfundet möttes för första gången för att diskutera globala miljö- och utvecklingsbehov med varandra. Konferensen ledde till etablerandet av FN:s miljöprogram (Unep), som firar sitt 40-årsjubileum 2012, och till att många länder i världen inrättade miljödepartement.

Hållbar utveckling betyder många saker för många människor. Ett riktmärke är en definition från 1987 där hållbar utveckling beskrivs på följande sätt: ”En hållbar utveckling tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov” (Brundtlandkommissionens rapport ”Vår gemensamma framtid”). Dessa behov är inte bara ekonomiska intressen utan även den miljömässiga och sociala grund som är själva förutsättningen för globalt välstånd.

I juni 1992 möttes beslutsfattare från 172 länder i Rio de Janeiro för FN:s konferens om miljö och utveckling. Deras budskap var entydigt: ”Det krävs inget mindre än ett totalt skifte i våra attityder och vanor för att få till stånd de nödvändiga förändringarna.” 1992 års konferens var en vändpunkt som innebar att miljö- och utvecklingsfrågor verkligen blev en angelägenhet för alla.

FN-konferensen lade grunden till många viktiga internationella miljöavtal:

• Agenda 21 – en handlingsplan för hållbar utveckling.
• Riodeklarationen om miljö och utveckling.
• Malawi-principerna om skogsbruk.
• FN:s ramkonvention om klimatförändringar.
• FN:s konvention om biologisk mångfald.
• FN:s konvention om förhindrande av ökenspridning.

Precis tjugo år efter den historiska Riokonferensen samlas världen igen för att diskutera och besluta om vägen framåt. Konferensen om hållbar utveckling 2012 kommer att vara den fjärde i sitt slag och är ännu en milstolpe i de internationella ansträngningarna att uppnå hållbar utveckling. Grön ekonomi och global miljöstyrning står överst på dagordningen.

Jag talar för över hälften av världens befolkning. Vi är den tysta majoriteten. Ni har låtit oss ta plats i salen men våra intressen finns inte på dagordningen. Vad krävs det för att få vara med i spelet? Lobbyister? Företagsinflytande? Pengar? Ni har förhandlat hela mitt liv. Under den tiden har ni inte lyckats göra allvar av era föresatser, ni har missat målen och ni har brutit era löften.

Anjali Appadurai, student från College of the Atlantic, som talade för ungdomsorganisationerna den 9 december 2011 i Durban i Sydafrika.
Avslutningsdagen på FN:s klimatkonferens

Det finns ingen snabb och enkel väg till hållbarhet. Övergången kräver en gemensam ansträngning från såväl beslutsfattare som företag och medborgare. I vissa fall behöver politikerna ge incitament för att främja innovation eller stödja miljövänliga företag.

I andra fall kan konsumenterna vara tvungna att acceptera de extra kostnader som är förknippade med hållbara produktionsprocesser. De kanske också måste börja ställa större krav på företagen som tillverkar deras favoritmärken eller välja mer hållbara produkter. Företagen kan i sin tur behöva utveckla rena produktionsprocesser och exportera dem globalt.

Komplexa problem, komplexa lösningar

De komplexa globala beslutsstrukturerna speglar den komplexitet som också finns i vår miljö. Det är svårt att hitta rätt balans mellan lagstiftning, initiativ i den privata sektorn och konsumenternas val. Lika svårt är det att sikta in sig på rätt nivå. Det kan vara allting från den lokala till den globala nivån.

Miljöpolitiken blir mer effektiv om den beslutas och genomförs i olika skalor och vad som är rätt nivå varierar beroende på vilken fråga det handlar om. Låt oss ta vattenförvaltning som exempel. Sötvatten är en lokal resurs som är utsatt för globala påfrestningar.

Vattenförvaltningen i exempelvis Nederländerna sköts av de lokala myndigheterna men styrs av den nationella lagstiftningen och EU-rätten. De nederländska vattenmyndigheterna behöver inte bara ta hand om lokala problem och bry sig om vad som händer i länder längre upp i vattenflödet. De måste också planera för de höjda havsnivåer som den globala uppvärmningen förväntas leda till.

De flesta av de internationella riktlinjer och institutioner vi har i dag, bland annat Unep, kom till därför att man inte lyckats lösa problemen med lokala eller nationella åtgärder och man hoppades att global eller internationell samordning skulle ge bättre resultat. Unep bildades efter Stockholmskonferensen därför att deltagarna var överens om att en del miljöfrågor borde angripas på global nivå.