Article

Ögonvittne: pojken Chance

Ändra språk

Article Publicerad 2011-06-30 Senast ändrad 2023-03-21

Photo: © Mark Craemer

Topics: Biologisk mångfald – ekosystem

Bisie är den största gruvan i området. Den ligger ungefär 90 kilometer in i tät skog och är 100 meter djup. Gruvorna är ofta föga mer än ett hål i marken. Mängder av män och pojkar trängs i varje gruva och förhållandena är ohyggliga.

”Jag heter Chance och är 16 år. Jag arbetade i Bisiegruvan i tre år. Jag fick höra att en fyndighet hade upptäckts i närheten av den plats där jag bodde. Jag ville arbeta och tjäna tillräckligt med pengar för att bygga ett eget hus. Det tar så lång tid att först krypa ned och sedan kravla sig upp igen att jag ibland stannade nere i gruvan i en vecka innan jag kom upp. Varje månad dör människor här därför att deras gruvhål rasar”.

Chance, 16

För fem år sedan var den här platsen en djungel. I dag arbetar så många som 20 000 människor med att bryta och forsla mineral här. De kommer långt bortifrån med en dröm om att tjäna pengar. Men levnadskostnaderna är så höga på grund av de informella skatter som utkrävs av beväpnade grupper att de flesta inte har råd att ta sig därifrån igen. Det finns hundratals sådana gruvor överallt i östra Kongo. Enbart Bisie uppskattas producera mineral till ett värde av 70 miljoner dollar per år.

När mineralråvaran förts upp till marknivå forslas den till städer som Ndjingala, Osakari och Mubi. Bärarna vandrar 90 kilometer på två dagar och bär så mycket som 50 kilo var. Varje dag kommer 600 bärare ut ur skogarna med sammanlagt 30 ton mineral.

Kassiterit från Bisie köps av mellanhänder som är knutna till exportörer och internationella aktörer som säljer malmen på öppna marknaden till smältverk. I smältverken förädlas tennet och säljs antingen direkt till kretskortstillverkarna eller via internationella metallbörser. Slutligen säljs kretskorten vidare till tillverkarna för användning i produktionen av elektronikprodukter.

”Första gången jag kröp ned i gruvhålet kunde jag inte stanna särskilt länge. Jag var inte van vid värmen så jag kunde bara vara kvar två timmar där nere. Gång på gång var jag tvungen att gå ned, arbeta hårt och sedan komma upp igen. Det var mycket varmt och jag klarade inte av det. Jag stack iväg från Bisiegruvan under en massaker. Men jag hade inte uppnått min dröm och därför har jag kommit hem igen för att avsluta skolan.”

Enligt World Wide Fund For Nature (WWF) är Demokratiska republiken Kongo ett av världens viktigaste centrum för biologisk mångfald. WWF säger att utmaningen är att bevara skogarna i Kongo, deras arter och den koldioxid som är lagrad i skogarnas torvmossar samtidigt som man förbättrar det kongolesiska folkets försörjningsmöjligheter.

Detta är en global utmaning. I sin rapport om millennieutvecklingsmålen 2005 säger FN att ”trots globaliseringens många fördelar lever nästan hälften av världens 2,8 miljarder arbetstagare på mindre än två dollar per dag. Över 500 miljoner av dem livnär sig på hälften så mycket”. Man fortsätter med att säga att ”…för att minska fattigdomen kommer det att krävas fler arbeten och mer produktiv sysselsättning”.

Texten i det här avsnittet av Miljösignaler bygger delvis på dokumentärfilmen ”Blood in the Mobile”, regisserad av Frank Piasecki Poulsen. Fotografi i Kongo, copyright Mark Craemer.