nästa
föregående
poster

Article

Havet

Article Publicerad 2010-03-22 Senast ändrad 2023-03-21
Marin biologisk mångfald under press

Provinsen Canakkale ligger på ömse sidor om Dardanellerna och knyter samman Marmarasjön med Egeiska havet. Dess stränder ligger både i Europa och i Asien. Det var här som Homeros beskrev den mytiska trähästen från Troja i Iliaden, och 130 000 soldater dog vid Gallipoli under första världskriget. I dag tar hamnen i Canakkale emot många färggranna lustjakter som stannar till i detta område, rikt på historia och myter.

Bara ett par kilometer bort längs kusten, i Behramkale, träffar vi Saim Erol. Han är en av de få fiskare som fortfarande är verksamma i denna lilla fiskeby som ligger på platsen för det berömda Athenatemplet med en hisnande utsikt över Edremitbukten.

- Igår lade jag ut över 700 meter nät. Allt jag fick var fyra multar. Inte ens värt dieseln som gick åt!, säger Saim Erol, som har fiskat i de här vattnen i över 20 år.

Att det finns mindre fisk och fler båtar som jagar dem är en öm punkt. Saim tittar på sin sexmetersbåt och sedan på det större fartyget ute till havs och tillägger:

- Jag kunde allt om den här kusten, var man skulle fiska och när. Men allt har ändrats. Mina kunskaper gäller inte längre. Havet har förändrats.

Samtidigt som området under de senaste 20 åren har förvandlats till ett inneställe för turister, har de flesta fiskare gett upp och försörjer sig numera på att skjutsa turister till avlägsna stränder som bara går att nå med båt.

- Då får de åtminstone lite pengar att leva på över vintern, säger Hasan Ali Özden, pensionerad lärare och amatörfiskare. Ungefär åtta kilometer längre västerut har fiskarna i Sivrice större fiskelycka. Någon gång då och då hittar de ett stim migrerande svärdfisk. Och det ger bra betalt. Men det var många år sedan de hade ett riktigt bra år.

Klimatförändringens trippelinverkan, invasiva främmande arter och försurning

Fisket är starkt beroende av friska marina ekosystem, men klimatets förändring håller nu på att förändra viktiga funktioner och samband.

Professor Nuran Ünsal från Istanbuls universitet pekar på förändrade migrationsmönster och hur de påverkar fiskbestånden. Migrerande arter av stort ekonomiskt värde, som ryggstrimmig pelamid (atlantisk bonito), teleskopabborre och makrill, migrerar söderut till Medelhavet på hösten och norrut till Svarta havet på våren, där de leker. Men för varje år blir det allt färre fiskar som flyttar genom de turkiska sunden.

- Förändringar i vattentemperaturer och i årstidernas vindar, livsviktiga för de nödvändiga strömmarna, har stört deras migrationsmönster, säger professor Ünsal. Dessa arter kräver mycket speciella förhållanden, med rätt vattentemperatur och tillgång till föda liksom tillräckligt med tid för att leka.

- För tjugo år sedan flyttade fisken söderut i september. Nu när vattnet i Svarta havet är varmare behöver de inte flytta förrän i mitten av oktober eller början av november. Det betyder att de stannar kortare tid i Medelhavet och därför är färre och mindre i storlek när de återvänder norrut, säger Ünsal.

Fisk i varmare vatten hamnar i en rävsax: när de anpassar sig blir deras ämnesomsättning snabbare. De växer fortare, men är ofta mindre i storlek som vuxna och de behöver mer föda och mer syre för att underhålla sin snabbare ämnesomsättning. Men i samma takt som vattentemperaturen stiger minskar syremängden i vattnet. Många fiskar hamnar i en ”syrefälla” – deras behov av syre ökar samtidigt som tillgången minskar.

Dessutom påverkar klimatförändringen havsvattnets salthalt och surhetsgrad liksom hur vattnet skiktar sig. Effekterna kan bli katastrofala. Några exempel är korallrev som kollapsar, spridning av invasiva främmande arter och sjukdomar, toppredatorer som försvinner och i slutänden en kollaps för hela den marina näringskedjan.

Invasiva främmande arter

I slutet av 1980-talet kollapsade ansjovisbestånden i Svarta havet på grund av en kombination av faktorer, däribland överfiske, övergödning (särskilt från floden Donau), högre vattentemperaturer på grund av klimatförändringen och invasionen av en ny art i regionen: Amerikanska kammaneten (Mnemiopsis leidyi), en kammanet som ursprungligen kommer från nordvästra Atlanten.

Den Amerikanska kammaneten infördes sannolikt i Svarta havet med ballastvatten från fraktfartyg och lever på fiskyngel och organismer som annars äts av ansjovis. På 1990-talet infördes en annan kammanet, arten Beroe ovata, från nordvästra Atlanten av misstag i Svarta havets ekosystem. Denna art lever nästan uteslutande på den Amerikanska kammaneten. Införseln av en predator på den Amerikanska kammaneten, lägre temperaturer 1991–1993, en minskad övergödning och ett minskat fiske under kollapsen innebar att pressen på ansjovisbestånden minskade något. Sedan dess har ekosystemet i Svarta havet visat vissa tecken på återhämtning.

En liknande ekosystemförändring har också observerats i Östersjön.

Överfiske och klimatförändringar har ändrat fiskbeståndens sammansättning i Östersjön, från att ha dominerats av torsk, till en dominans av sill och skarpsill.

Oavsett om de förs in avsiktligt eller av misstag kan invasiva främmande arter gå hårt åt människor, ekosystem och inhemska växt- och djurarter. Problemet med invasiva arter förväntas bli ännu större under det kommande seklet på grund av klimatets förändring, ökad handel och turism.

Haven – våra blå kolsänkor

Världens oceaner är enorma blå kolsänkor (eller koldioxidlager). I själva verket är de planetens största koldioxidlager, med den terrestra motsvarigheten, inklusive skogarna, på en avlägsen andraplats. Dessa naturliga sänkor har fungerat effektivt i tusentals år och har skyddat planeten mot snabba klimatförändringar som orsakas av växthusgaser. Men idag ökar koldioxiden i atmosfären så snabbt att jorden och oceanerna inte hinner ta upp och lagra den.

Det ökade upptaget av koldioxid från atmosfären har inneburit att den genomsnittliga surhetsgraden i haven har ökat. År 2100 kommer haven sannolikt att vara surare än vid någon tidpunkt under de senaste 20 miljoner åren. Försurningen leder till en minskad mängd karbonatjoner som är nödvändiga för att framställa aragonit och kalkspat – två former av kalciumkarbonat som många marina organismer använder för att bygga upp sina skal och skelett.

I Europa har forskare börjat observera förändringar i skal och skelett hos de mikroskopiska organismer som utgör basen i den marina näringskedjan. Den minskande förkalkningsgraden kommer troligen att få direkta negativa konsekvenser för deras överlevnadsförmåga och för de många arter som lever på dem.

Koraller är särskilt hotade eftersom de använder kalk för att bygga upp sina skelett, skelett som bildar det vi ser som korallrev. Korallrev är också hem för så många som två miljoner marina arter och ger upphov till en fjärdedel av de totala fiskfångsterna i utvecklingsländer över hela världen.

Försurningen kan mycket väl få ännu mer långtgående konsekvenser än de direkta effekterna på marina organismers förkalkning. Surare vatten kan få stora effekter på andningen hos vissa blötdjur som t.ex. bläckfisk (11). Även om vi ännu inte kan överblicka de fulla effekterna av havsförsurningen beräknar man att upp till sju procent av våra ”blå kolsänkor” går förlorade varje år – sju gånger så snabbt som för 50 år sedan.

Precis som skogarna på land har de marina ekosystemen en avgörande roll i kampen mot klimatets förändring. En förlust av någondera skulle vara katastrofal, men vi förstår ännu inte helt och hållet hur snabbt livet under havsytan sannolikt kommer att förändras.

Jakten på de få fiskar som finns kvar

Överfisket är den största boven i dramat när det gäller bristen på fisk i våra hav. I Europa ser det mycket dystert ut: nästan nio av tio kommersiella bestånd i nordöstra Atlanten, Östersjön och Medelhavet är överfiskade. Ungefär en tredjedel av dem är så kraftigt överfiskade att de riskerar att förlora sin reproduktionsförmåga.

Bara under det senaste decenniet har de totala landningarna inom EU minskat med en tredjedel(12) och vattenbruket i Europa har inte kunnat kompensera för den minskningen. Den globala fiskkonsumtionen per person har mer än fördubblats sedan 1973 och européerna äter i genomsnitt 21 kg fiskeriprodukter varje år, något mer än det globala genomsnittet på 17 kg, men mindre än i USA, Kina och Kanada där konsumtionen i genomsnitt ligger på 25 kg. Det finns stora skillnader inom EU, från 4 kg per person i Rumänien till 57 kg i Portugal.

Efterfrågan i Europa tillgodoses till ungefär två tredjedelar med importerad fisk(13). Européerna påverkar alltså fiskbestånd och vattenbruk i hela världen. Idag är konsumenter, beredningsföretag och återförsäljare alltmer oroade över överfisket och kräver ofta garantier för att fisken de äter och säljer kommer från fiskebestånd som förvaltas väl och som fiskas på ett hållbart sätt. Men sådana försäkringar är svåra att ge för de flesta fiskbestånd i europeiska vattnen.

I Europa pågår en utvärdering av den gemensamma fiskeripolitiken(14) där man tittar på fisket med nya ögon, sett ur ett bredare maritimt och miljömässigt perspektiv(15). Det kommer att läggas mycket större vikt vid den ekologiska hållbarheten i fisket utanför Europa liksom vid behovet av att förvalta och utnyttja naturresurser ansvarsfullt utan att hota deras framtid. Det kommer att vara viktigt att ta reda på hur denna nya strategi för att trygga Europas bestånd och fiskenäring passar in i den befintliga internationella regelverket och den föreslagna regelbundna processen för att bedöma den globala marina miljön.

Mot en global bedömning av den marina miljön

Vid världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg 2002 antogs en genomförandeplan med specifika mål för fiskeförvaltningen, däribland att återställa fiskbestånden till högsta hållbara avkastning till år 2015. Dessutom konstaterades i planen att det krävs en regelbunden process inom ramen för FN för rapportering och bedömning av läget för den marina miljön, inklusive socioekonomiska aspekter – både nuvarande och förutsebara sådana. Befintliga regionala bedömningar blir en viktig utgångspunkt.

Detta viktiga steg uppmärksammade behovet av gemensamma internationella insatser för att skydda och förvalta de globala gemensamma resurserna på ett hållbart sätt. Det blev startskottet för en konkret, handlingsinriktad process för att se till att länder förbinder sig att vidta sammanhängande, långsiktiga och målinriktade åtgärder.

FN:s generalförsamling stödde förslaget 2005(16) och erkände år 2009 det arbete som utförts av expertgruppen om den vetenskapliga grunden för den globala bedömningen. Men som i alla internationella processer kommer det ta några år att etablera rutiner och genomföra den regelbundna processen för global rapportering och bedömning(17).

 

11."Our Endangered Oceans", Dr. Richard Moss, WWF

12 Eurostat, Europeiska kommissionen, kommissionens arbetsdokument ”Reflections on further reform of the Common Fisheries Policy”.

13  European Commission Statistics: http http://ec.europa.eu/trade/creating-opportunities/economic-sectors/fisheries/statistics/#stats.

14 Genom EU-fördragen inrättas fiskeförvaltningen som en av gemenskapens exklusiva behörigheter. Skälet är att fisk flyttar sig mellan nationella jurisdiktioner och att fiskare har följt dem långt innan exklusiva ekonomiska zoner inrättades och den gemensamma fiskeripolitiken föddes. År 2009 gav Europeiska kommissionen ut en grönbok om de förändringar som krävs för att ta itu med några av de allvarligaste problemen för det europeiska fisket. Reform av den gemensamma fiskeripolitiken, 22.4.2009, KOM(2009)163 slutlig.

15  Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/56/EG av den 17 juni 2008 om upprättande av en ram för gemenskapens åtgärder på vattenpolitikens område (ramdirektiv om en marin strategi) (EGT L 164, 25.6.2008).

16  FN:s generalförsamlings resolution 60/30 om världshaven och havsrätten.

17  FN:s generalförsamlings resolution 61 om världshaven och havsrätten.

 

Permalinks

Dokumentåtgärder