Från produktion till avfall: livsmedelssystemet

Ändra språk
Article Publicerad 2014-09-04 Senast ändrad 2016-08-31 15:19
Vi använder mer och mer naturresurser på grund av befolkningstillväxt, livsstilsförändringar och ökande personlig konsumtion. För att tygla vår ohållbara konsumtion behöver vi ta itu med hela resurssystemet, inklusive produktionsmetoder, efterfrågemönster och försörjningskedjor. Här tar vi en närmare titt på livsmedel.

 Image © Gülcin Karadeniz

I livsmedelssystemet ingår på ett generellt plan alla råvaror, processer och infrastrukturer som är förknippade med jordbruk, handel, detaljhandel, transport och konsumtion av livsmedel. Precis som vatten och energi är livsmedel ett grundläggande mänskligt behov. Förutom att det måste finnas tillgång på livsmedel behöver livsmedlen vara av hög kvalitet, varierade, tillgängliga, ofarliga att konsumera och överkomliga till priset. Det finns också ett starkt samband mellan vår hälsa och vårt välbefinnande och livsmedlen. Både undernäring och fetma är hälsoproblem som har ett direkt samband med hur vi producerar, saluför och konsumerar våra livsmedel.

Européernas livsmedelskonsumtion har ändrats betydligt över tiden. Jämfört med för 50 år sedan äter vi t.ex. mer än dubbelt så mycket kött per person. Sedan 1995 har dock nötköttskonsumtionen per person sjunkit med 10 %. Samtidigt äter européerna mer fjäderfä, fisk och skaldjur, frukt och grönsaker.

EU är en av världens största livsmedelsproducenter. I EU utnyttjar man moderna produktionssystem i jordbruket och har mark som är lämplig för jordbruk. Produktiviteten per hektar har ökat påtagligt, särskilt under andra hälften av 1900 talet. Tack vare sin mångfald av olika slags jordbruksmark och klimat producerar Europa ett brett sortiment av produkter. Men Europa är också beroende av import för att tillgodose sin efterfrågan på livsmedel.

Jordbruksproduktiviteten, uttryckt som skördeavkastning, har stigit på grund av ökad användning av monokultur (dvs. man producerar samma gröda på större arealer) och bevattning, bättre maskiner och mer kemikalier som insatsvaror, t.ex. bekämpningsmedel och gödningsmedel. Denna intensifiering har gjort det möjligt för Europa att använda mindre mark till att producera mer livsmedel.

Dessa produktionsmetoder har dock inte varit utan miljökostnader. Intensifiering av detta slag innebär ett hårdare tryck på miljön och leder till ökad kväveförorening och mer koldioxidutsläpp, större förlust av biologisk mångfald i jordbruksområden samt förorening av mark, vattendrag och sjöar. Dessutom minskar ofta livsmedelsproduktionens totala energieffektivitet om man ökar användningen av externa insatsvaror för att få högre avkastning. När vi investerar mer energi för att producera livsmedel, får vi alltså i själva verket ut mindre och mindre energi (kalorier) i form av den faktiska livsmedelsenergi som tillhandahålls till samhället.

Waste bags

(c) Gülcin Karadeniz

Hållbart och produktivt

Det är tydligt att Europa behöver minska jordbruksproduktionens miljökonsekvenser. Samtidigt behöver Europa fortsätta att producera ungefär lika stora mängder livsmedel för att tillgodose efterfrågan både i Europa och i världen.
EU är en av världens största producenter och exportörer av livsmedel. Varje betydande minskning av EU:s produktion skulle påverka den globala produktionen och därmed livsmedelspriserna. Hur kan vi i Europa fortsätta att producera livsmedel av hög kvalitet i tillräckliga mängder och till överkomliga priser, samtidigt som vi minskar jordbrukets miljökonsekvenser?

Det kan underlätta om vi inför mer hållbara jordbruksmetoder. Ekologiska jordbruksmetoder gör det möjligt att intensifiera jordbruket utan att tillföra syntetiska kemikalier (gödningsmedel och bekämpningsmedel) genom att utnyttja naturliga produkter och dra nytta av ekologiska processer i produktionen. Precisionsjordbrukstekniker erbjuder möjligheter att minska användningen av kemikalier och därmed minska vissa av miljökonsekvenserna.

Oavsett metod behöver livsmedelsproduktionen fortsätta att vara tillräckligt intensiv så att produktiviteten håller takten med efterfrågan på livsmedel. På så sätt kommer markanvändningen och den biologiska mångfalden inte att utsättas för ännu större risker.

I många regioner är jordbruket dessutom den huvudsakliga inkomstkällan för lokalsamhällena, för att inte tala om att det ingår i den sociala väven och den lokala kulturen. Alla åtgärder som syftar till att förbättra livsmedelssystemet måste ta hänsyn till sådana sociala aspekter.

Åtgärder som endast inriktas på produktionssidan är otillräckliga om man vill göra hela livsmedelssystemet grönare. Trots detta behövs det ytterligare effektivitetsvinster i alla steg – transport, detaljhandel och konsumtion. Förändrade matvanor från mindre kött till mer grönsaker skulle minska trycket på markanvändningen.

Innan maten hamnar på våra tallrikar måste den produceras, beredas, paketeras, transporteras och distribueras. I varje steg förbrukas resurser och avfall och föroreningar genereras.

Livsmedelsslöseriet

I Europa uppskattas det att omkring en tredjedel av de livsmedel som produceras i Europa inte konsumeras och svinnet uppkommer under alla steg i kedjan. Europeiska kommissionen uppskattar att enbart i EU slösas 90 miljoner ton livsmedel (eller 180 kilo per person) bort, varav mycket fortfarande är lämpligt som livsmedel. Livsmedelsslöseriet är ett av de områden som prioriteras för insatser i EU:s färdplan för ett resurseffektivt Europa.

Många av oss försöker minska den mängd livsmedel vi kastar hemma. Ett sätt att göra detta är att laga precis rätt mängd mat till middagen – inte för mycket, inte för lite. Ett annat sätt är att vara uppfinningsrik med gårdagens rester. Hur mycket vi än försöker så går det inte att undvika att en del livsmedel kastas: frukt ruttnar och mjölk surnar. Köksavfallet från hushållen utgör bara en bråkdel av den totala mängden livsmedel som vi kastar. Stora mängder livsmedel har redan kastats innan de ens når fram till våra kylskåp.

Det finns inga uppskattningar för hela EU av hur mycket livsmedel som slösas bort i olika steg. Det finns inte tillförlitliga och jämförbara uppgifter, framför allt inte för livsmedelsslöseriet i jordbruksproduktionen och fisket. Vissa landsspecifika analyser är dock tillgängliga.

Analys av livsmedelsslöseriet i Sverige

Enligt en undersökning av Naturvårdsverket kastade svenskarna 127 kilo livsmedel per person 2012. I den här uppskattningen ingår inte livsmedel som försvann i produktionssteget (jordbruk och fiske) och det oundvikliga svinnet i livsmedelsberedningsindustrin.

Av denna mängd uppkom 81 kilo per person i hushållen. Restauranger stod för 15 kilo per person, stormarknader för 7 kilo per person och cateringverksamhet för 6 kilo per person. I den svenska studien gjorde man också en uppskattning av hur mycket av det här livsmedelsslöseriet som var onödigt. Resultatet ger en ledtråd om de områden där det kan finnas vinster att göra: 91 % av livsmedelsslöseriet i stormarknaderna, 62 % i restaurangerna, 52 % i cateringverksamheter och 35 % i hushållen klassificerades som onödigt.

En del av livsmedelsslöseriet uppstår därför att man vill följa den gällande lagstiftningen som är till för att skydda folkhälsan och konsumenterna. Kött som utgör en risk och plockas bort från hyllorna är ett resursslöseri men också en förebyggande åtgärd för att skydda människors hälsa.

Andra åtgärder är mindre självklara. Märkningen av livsmedel med bäst före-datum betyder inte nödvändigtvis att produkten blir dålig från en dag till en annan utan att dess kvalitet minskar från och med den tidpunkten. En del produkter är alltså fortfarande riskfria att konsumera efter det angivna datumet, men detaljhandlare kan inte sälja dem och konsumenterna vill inte köpa dem. Att uppfylla konsumenternas förväntningar (t.ex. om ett stort sortiment och fyllda hyllor eller estetik) kan också driva på livsmedelsslöseriet i detaljhandelsledet.

De osålda livsmedlens öde beror på avfallshanteringspraxisen. Den kan säljas som foder, komposteras eller återvinnas som energi eller hamna på soptippen.

Ungefär en tredjedel av de livsmedel som produceras i världen förloras eller slösas bort. Livsmedelsslöseriet innebär en stor förlust av andra resurser som mark, vatten, energi och arbetskraft.

Ett systems vinst är också ett annat systems vinst

Varje gång vi kastar livsmedel slösar vi också med marken, vattnet, energin och alla andra insatsvaror som används för att skapa de livsmedel vi inte äter. Varje minskning av livsmedelsslöseriet innebär därför en potentiell vinst för miljön. Om vi minskar mängden livsmedel vi kastar bort i hela livsmedelssystemet behöver vi mindre vatten, mindre gödningsmedel, mindre mark, mindre transporter, mindre energi, mindre avfallsinsamling, mindre återvinning osv.

För att sätta in detta förhållande i ett bredare sammanhang i den gröna ekonomin, gör ökad resurseffektivitet i ett system det lättare att minska resursanvändningen i andra system. Det är praktiskt taget en situation där alla vinner.

Relaterat innehåll

Nyheter och artiklar

Related briefings

Publikationer inom samma område

Geographic coverage

Europe
Dynamic

Temporal coverage

2014

Europeiska miljöbyrån (EEA)
Kongens Nytorv 6
1050 Köpenhamn K
Danmark
Telefon +45 3336 7100