Att begränsa klimatförändringen

Ändra språk
Article Publicerad 2015-09-14 Senast ändrad 2016-06-03 01:12
År 2014 var rekordvarmt. Det var också ännu ett år i en rad allt varmare decennier. För att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C över förindustriella nivåer och minimera effekterna av klimatförändringen, måste utsläppen av växthusgaser till atmosfären minskas betydligt. Regeringar kan sätta upp mål men till sist är det industrin, företagen, de lokala myndigheterna och hushållen som måste vidta åtgärder. Syftet med åtgärderna måste vara att se till att utsläppen minskar, att koncentrationerna av växthusgas i atmosfären stabiliseras, att temperaturhöjningarna hejdas och att klimatförändringen begränsas.

 Image © Miroslav Milev, Environment & Me/EEA

År 2014 låg de globala temperaturerna 0,69 °C över det globala genomsnittet under 1900-talet. Forskarna är eniga om att uppvärmningen beror på växthusgaser i atmosfären som släppts ut framför allt genom vår förbränning av fossila bränslen. Denna uppvärmning förändrar i sin tur klimatet. Sedan den industriella revolutionen har mängden växthusgaser i atmosfären ständigt ökat.

Växthusgaser som koldioxid (CO2) och metan släpps ut både naturligt och till följd av människans verksamheter. Förbränning av fossila bränslen ökar på den koldioxid som finns naturligt i atmosfären. Avskogning i världen förstärker detta fenomen genom att minska antalet träd, som tar upp koldioxid från atmosfären. Jordbruk och illa skötta avfallsupplag spelar en stor roll för utsläppen av metan. Dessutom leder förbränning av fossila bränslen också till utsläpp av luftföroreningar i atmosfären, t.ex. kväveoxider, svaveldioxid och partiklar. Vissa av dessa föroreningar kan även spela en roll för att göra klimatet varmare (eller, när det gäller aerosoler, svalare).

På grund av sin beständighet i atmosfären och den icke-lokala effekten av koncentrationerna är dessa gasers konsekvenser för jordens klimat en global fråga. Detta innebär att en global överenskommelse om att begränsa utsläppen är av största vikt för att förhindra en fortsatt accelerering av klimatförändringarna.

En global överenskommelse om klimatförändring

I år kommer partskonferensen (COP) för FN:s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC) från 1992 att samlas i Paris för att samordna det senaste steget i det internationella politiska svaret på klimatförändringen. Efter två decenniers förhandlingar är målet för COP21 att uppnå ett ambitiöst, rättsligt bindande och globalt avtal om klimatförändring med fastställda mål för växthusgasutsläpp som alla länder bör följa. Avtalet väntas också innehålla mål och åtgärder för anpassning till klimatförändring, med särskild inriktning på utvecklingsländer.

EU:s ansträngningar att minska växthusgasutsläppen fungerar. EU väntas faktiskt uppfylla sitt ensidiga minskningsmål på 20 procent (jämfört med 1990) tidigare än den överenskomna tidsfristen till 2020. Dessutom tänker EU minska de inhemska utsläppen med minst 40 procent till 2030 och ytterligare minska koldioxidutsläppen från sin ekonomi till 2050. Trots EU:s minskande utsläpp och krympande andel av världens utsläpp fortsätter dock de globala utsläppen att öka.

Statliga strategier och fastställande av mål

Vid COP15, som hölls i Köpenhamn 2009, kom man överens om att sträva efter att begränsa den globala uppvärmningen till 2 °C över de förindustriella nivåerna. Vid COP21 planerar man att anta ett nytt instrument som översätter detta mål till åtgärder som ska genomföras från och med 2020. Förutom anpassningen till befintlig klimatförändring bör ansträngningar för att minska växthusgasutsläppen och främja övergången till motståndskraftiga samhällen och ekonomier med låga koldioxidutsläpp spela en viktig roll i denna internationella överenskommelse.

Inför COP21 har de nationella regeringarna uppmanats att offentliggöra vilka åtgärder de planerar att åta sig enligt den nya globala överenskommelsen — sina planerade nationellt fastställda bidrag (INDC). EU och medlemsstaterna har redan lämnat sina INDC med åtagandet att minska de inhemska växthusgasutsläppen med minst 40 procent till 2030 jämfört med 1990. Detta bindande mål ska uppnås av EU som helhet. Målet överensstämmer också med EU:s mål att minska sina egna växthusgasutsläpp med 80–95 procent till 2050 jämfört med 1990. FN:s ramkonvention om klimatförändringar planerar att offentliggöra en sammanfattande rapport med dessa utfästelser före COP21.

För att infria dessa åtaganden behöver regeringarna utarbeta och genomföra effektiva politiska strategier. Exempelvis är EU:s utsläppshandelssystem (ETS) av central betydelse för dess begränsningsansträngningar. Det begränsar utsläppen från ungefär 12 000 kraftverk och industrianläggningar i 31 länder genom att sätta ett tak för den sammanlagda mängd växthusgaser de får släppa ut och detta tak sänks med tiden. Kommissionen föreslår att ETS-utsläppen ska vara 43 procent lägre 2030 än de var 2005. Företag köper och säljer utsläppsrätter och efter ett år måste de lämna tillbaka tillräckligt många utsläppsrätter till myndigheterna för att täcka alla sina utsläpp – annars måste de betala höga böter. Systemet sätter ett penningvärde på koldioxid, vilket är till fördel för dem som minskar sina utsläpp. Syftet är också att främja investeringar i ren teknik med låga koldioxidutsläpp.

De signaler som myndigheterna ger till förorenarna är tydliga: att minska utsläppen visar inte bara en miljömässigt god vilja, det är också lönsamt från affärssynpunkt.

Energi- och råvaruanvändning

Miljökonsekvenserna av industriell verksamhet härrör främst från energiförbrukning, kemiska produktionsprocesser och användning av resurser i industriproduktion. Tills helt nyligen antog man att högre ekonomiskt välstånd och tillväxt oundvikligen var förknippat med större negativa miljöeffekter. Under de senaste två decennierna har dock vissa utvecklade länder börjat bryta denna koppling mellan ekonomisk tillväxt och användning av energi och råvaror. Dessa länder har använt mindre råvaror och energi för att producera samma värde, samtidigt som de också minskat mängden koldioxidutsläpp per energienhet. Denna minskning av råvaruanvändning och koldioxidutsläpp har lett till minskade växthusgasutsläpp. De tekniska och beteendemässiga drivkrafterna bakom denna frikoppling kan hjälpa utvecklingsländerna att begränsa sina utsläpp i takt med att deras ekonomier växer.

Elförsörjningsindustrin har traditionellt förlitat sig till förbränning av fossila bränslen med högt kolinnehåll för att generera elektricitet. Det pågående skiftet för att på kort sikt använda effektivare teknik för naturgasförbränning kombinerat med tillväxten för förnybara energikällor pekar dock på en framtid där sektorns utsläpp fortsätter att sjunka under de nuvarande målen.

Inom tillverkningssektorn kan lärdomar dras från naturen. Industriell ekologi är ett forskningsområde där man utforskar parallellerna mellan industri- och natursystem och föreslår funktioner som industrin skulle kunna tillämpa. I naturen förekommer exempelvis inte något råvarusvinn. Allting som inte behövs i en viss process återvinns och omvandlas för användning på något annat ställe. Avfallsprodukter från en process blir byggstenar i en ny process, och hela systemet drivs av energi från solen.

Livscykelanalys (LCA) används alltmer för att öka insikten om hur sådan återanvändning och återvinning av energi och råvaror kan bidra till utsläppsminskningar. I LCA beaktas den totala energiförbrukningen och de totala utsläppen till luft, vatten och mark som indikatorer på potentiell miljöskada. Om man tar hänsyn till LCA i beslutsfattandet kan det medföra miljöfördelar och kostnadsbesparingar samtidigt som mer ekonomiska och mindre förorenande alternativ främjas.

Andra sektorer kan också spela en roll för framtida utsläppsminskningar. Europeiska rådet har kommit överens om att minska utsläppen från sektorer som inte omfattas av EU:s utsläppshandelssystem med 30 procent jämfört med 2005. Genom EU:s ansvarsfördelningsbeslut (ESD) fastställs bindande årliga mål för de enskilda medlemsstaterna fram till 2020 för alla utsläpp inom dessa sektorer, bland annat transporter, fastigheter, jordbruk och avfall. Transporter är den viktigaste utsläppskälla som inte omfattas av EU:s utsläppsandelssystem. Utsläppsminskningarna inom transportsektorn är fortfarande begränsade, samtidigt som de prognostiserade utsläppsminskningarna enligt nuvarande politik inom jordbrukssektorn också är begränsade.

Städer och hushåll måste också dra sitt strå till stacken

Begränsning av klimatförändringen handlar inte bara om att industrin ska uppfylla eller överträffa sina mål. På nationell, lokal och individuell nivå har vi alla en uppgift. I synnerhet städer och hushåll behöver vidta åtgärder för att minska utsläppen.

Städerna går i täten för kampen mot klimatförändring. I mars 2015 enades ledarna för 30 europeiska städer om att använda sin kollektiva köpkraft på 10 miljarder euro per år till att köpa miljövänliga varor och tjänster i utsläppstunga sektorer som transporter, bostadsuppvärmning och elförsörjning. Detta initiativ kompletterar borgmästaravtalet. Det är en europeisk rörelse där lokala och regionala myndigheter frivilligt åtar sig att öka energieffektiviteten och använda förnybara energiresurser inom sina områden. För närvarande har avtalet 6 279 undertecknare och målet är att uppfylla och överträffa EU:s mål att minska utsläppen med 20 procent till 2020.

Hushållen är också viktiga. Konsumtionsmönstren kan påverka utsläppen både direkt och indirekt. Mellan 2000 och 2007 köpte hushållen alltmer varor och tjänster med minskad miljöbelastning per använd euro. Framför allt köptes miljövänligare bostäder, vatten, transporter, livsmedel, icke-alkoholhaltiga drycker, el och andra drivmedel under perioden. Ökningen av de totala utgifterna inom många av dessa konsumtionskategorier kan dock ha neutraliserat vinsterna.

Sådana förändringar av konsumtionen har tillsammans med förbättringar i produktionsprocesserna och tjänsterna lett till minskningar av växthusgasutsläppen inom alla konsumtionskategorier som mättes. Det krävs dock ytterligare effektivitetsvinster och övergång till mindre miljöintensiv konsumtion om den globala konsumtionen fortsätter att öka totalt sett. Konsekvenserna av den europeiska konsumtionen av varor som tillverkas utanför EU får inte heller underskattas.

Från globala mål till praktisk handling

Budskapet är alltså tydligt: En klimatuppgörelse vid COP21 är väsentligt. Mycket är vunnet om man fastställer mål för utsläppsminskningar och ger tydlig vägledning om vad som behöver göras i fråga om både begränsning och anpassning till klimatförändring. Men att komma överens om mål för utsläppsminskningar kan inte i sig hejda klimatförändringen. För att uppnå målen krävs det välutformade, ambitiösa och bindande politiska strategier som leder till utsläppsminskningar. Dessa politiska strategier bör fungera som en katalysator som får industrin och hushållen att minska utsläppen inom hela produktions- och konsumtionsprocessen.

Det är tydligt att utsläppen från ekonomiska verksamheter är nära förknippade med våra konsumtionsmönster. Lokala myndigheter, hushåll och enskilda personer kan alla utöva påtryckningar på befintliga produktionssystem. Att minska vår konsumtion och konsumera produkter och tjänster som har mindre allvarliga effekter på miljön kommer att leda till en omställning av hur dessa produkter och tjänster produceras och säljs. Klimatåtgärderna börjar till syvende och sist hemma.

Geographic coverage

Austria, Belgium, Bulgaria, Croatia, Cyprus, Czech Republic, Denmark, Estonia, Finland, France, Germany, Greece, Hungary, Iceland, Ireland, Italy, Latvia, Liechtenstein, Lithuania, Luxembourg, Malta, Netherlands, Norway, Poland, Portugal, Romania, Slovakia, Slovenia, Spain, Sweden, Switzerland, Turkey, United Kingdom
Europeiska miljöbyrån (EEA)
Kongens Nytorv 6
1050 Köpenhamn K
Danmark
Telefon +45 3336 7100