Personliga verktyg

nästa
föregående
poster

Gå till innehållet. | Gå till navigation

Sound and independent information
on the environment

Du är här: Hem / Miljösignaler - Varje andetag vi tar / Miljösignaler 2013 / Artiklar / Luftlagstiftning i Europa

Luftlagstiftning i Europa

Ändra språk
Luftförorening är inte samma sak överallt. Olika föroreningar släpps ut i atmosfären från en rad olika källor. När föroreningarna hamnar i atmosfären kan de omvandlas till nya föroreningar och spridas runtom i världen. Att utforma och genomföra politiska åtgärder för att ta itu med denna komplexa situation är inte en lätt sak. Nedan följer en översikt över EU:s luftlagstiftning.
ImaginAIR: Atmospheric pollution by NO2

ImaginAIR: Atmospheric pollution by NO2  Image © Jean-Jacques Poirault

Fotona är tagna från toppen av Montparnassetornet under en luftföroreningsepisod med kvävedioxidhalter över gränsvärdena under vintern 1997–1998.

Jean-Jacques Poirault, Frankrike (ImaginAIR)

Mängden föroreningar som släpps ut i den luft som vi andas har minskat betydligt sedan EU införde politik och åtgärder för luftkvalitet på 1970-talet. Luftföroreningsutsläpp från många stora källor inklusive transport, industri och kraftgenerering är nu reglerade och minskar generellt, även om det inte alltid är i den utsträckning som planerats.

Föroreningar som är föremål för åtgärder

Ett av de sätt på vilket EU har uppnått denna förbättring är genom att fastställa rättsligt bindande och icke-bindande gränsvärden för hela unionen för vissa föroreningar som sprids i luften. EU har fastställt normer för partiklar av viss storlek, ozon, svaveldioxid, kväveoxider, bly och andra föroreningar som kan ha skadlig effekt på människors hälsa eller ekosystemen. Ett par viktiga rättsakter där föroreningsgränsvärden fastställts för hela EU är bland annat 2008 års direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa (2008/50/EG) och 1996 års ramdirektiv om utvärdering och säkerställande av luftkvaliteten (96/62/EG).

En annan metod för att lagstifta om förbättringar av luftkvaliteten är genom att fastställa nationella årliga utsläppsgränser för vissa föroreningar. I dessa fall ansvarar länderna för att införa de åtgärder som krävs för att se till att deras utsläppsnivåer ligger under det fastställda taket för respektive förorening.

I Göteborgsprotokollet till konventionen om långväga gränsöverskridande föroreningar (LRTAP), utarbetad inom ramen för FN:s ekonomiska kommission för Europa, och i EU:s direktiv om nationella utsläppstak (2001/81/EG) fastställs årliga utsläppsgränser för europeiska länder för luftföroreningar, inklusive de föroreningar som ansvarar för försurning, eutrofiering och marknära ozon. Göteborgsprotokollet reviderades 2012. Direktivet om nationella utsläppstak ska ses över och revideras 2013.

Sektorer som är föremål för åtgärder

Förutom att fastställa luftkvalitetsnormer för vissa föroreningar och årliga nationella utsläppstak har man i EU-lagstiftningen också inriktat sig på vissa sektorer som är källor till luftföroreningar.

Utsläpp av luftföroreningar från industrisektorn regleras bland annat genom 2010 års direktiv om industriutsläpp (2010/75/EU) och 2001 års direktiv om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar (2001/80/EG).

Fordonsutsläpp har reglerats i en rad prestanda- och bränslenormer, bland annat 1998 års direktiv om kvaliteten på bensin och dieselbränslen (98/70/EG) och standarder för utsläpp från fordon, s.k. Euro-normer.

Euro 5- och Euro 6-normerna täcker utsläpp från lätta fordon, inklusive personbilar, minibussar och nyttofordon. Enligt Euro 5-normen, som trädde i kraft den 1 januari 2011, ska alla nya bilar som omfattas av lagstiftningen släppa ut mindre partiklar och kväveoxider än de fastställda gränsvärdena. Genom Euro 6, som träder i kraft 2015, införs striktare gränsvärden för kväveoxider som släpps ut från dieselmotorer.

Det finns också internationella överenskommelser om utsläpp av luftföroreningar på andra transportområden, till exempel Internationella sjöfartsorganisationens konvention om förhindrande av förorening från fartyg från 1973 (Marpol), med dess tilläggsprotokoll, som reglerar svaveldioxidutsläpp från sjöfarten.

ImaginAIR: Contamination

(c) Javier Arcenillas, ImaginAIR/EEA

"Som tur är finns det fortfarande platser i Rumänien som är vilda och imponerande, där naturen nästan inte har rörts av människans hand, men i mer urbaniserade områden är miljöproblemen uppenbara."
Javier Arcenillas, Spanien

Pusselbit läggs till pusselbit

En förorening regleras oftast av mer än en rättsakt. Partiklar behandlas till exempel direkt i tre EU-rättsakter (direktiven om luftkvalitet och om utsläpp av luftföroreningar samt i Euro-gränsvärdena för utsläpp från fordon) och i två internationella konventioner (LRTAP och Marpol). Vissa partikelprekursorer regleras genom andra lagstiftningsåtgärder.

Genomförandet av dessa lagar är också utspritt över tiden och sker i etapper. För fina partiklar fastställer luftkvalitetsdirektivet 25 μg/m3 som målvärde, som ska vara uppfyllt senast den 1 januari 2010. Samma tröskelvärde ska bli ett gränsvärde från och med 2015, vilket medför ytterligare skyldigheter.

För vissa sektorer kan luftkvalitetspolitiken först omfatta vissa föroreningar i begränsade delar av Europa. I september 2012 antog Europaparlamentet de ändringar som anpassar EU:s normer för svavelutsläpp från fartyg till Internationella sjöfartsorganisationens normer från 2008. Senast 2020 ska svavelgränsen vara 0,5 procent i alla hav runt EU.

Europaparlamentet har fastställt en ännu striktare svavelgräns på 0,1 procent från och med 2015 för svavelkontrollområden i Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen. Eftersom marint standardbränsle innehåller 2 700 gånger mer svavel än konventionell diesel för bilar är det klart att denna lagstiftning ger sjöfartssektorn starka skäl att utveckla och använda renare bränslen.

Genomförande på fältet

Den gällande EU-lagstiftningen om luftkvalitet bygger på principen att EU medlemsstaterna delar upp sitt territorium i ett antal förvaltningsområden där länderna är skyldiga att bedöma luftkvaliteten genom mätningar eller modelleringsmetoder. De flesta storstäder betraktas som sådana områden. Om luftkvalitetsnormerna överskrids i ett område måste medlemsstaten rapportera detta till Europeiska kommissionen och förklara varför.

Länderna är sedan skyldiga att utveckla lokala eller regionala planer som beskriver hur de tänker förbättra luftkvaliteten. De kan till exempel fastställa så kallade lågutsläppsområden där tillträdet begränsas för mer förorenande fordon. Städer kan också uppmuntras att lägga om sina transporter till mindre förorenande sätt, inklusive promenader, cykling och kollektivtrafik. De kan också se till att förbränningskällor inom industri och handel utrustas med utsläppskontrollutrustning enligt senaste och bästa tillgängliga teknik.

Forskning är också mycket viktigt. Forskningen erbjuder inte bara nya tekniker utan förbättrar också vår kunskap om luftföroreningar och deras negativa effekter på vår hälsa och våra ekosystem. Integrering av den senaste kunskapen i våra lagar och åtgärder hjälper oss att fortsätta att förbättra Europas luft.

King's Park Copenhagen

(c) Gülçin Karadeniz

Mer information

Geographical coverage

[+] Show Map

Dokumentåtgärder
Registrera dig nu!
Få anmälningar om nya rapporter och produkter. För närvarande har vi 33075 abonnenter. Frekvens: 3-4 e-brev/ månad.
Anmälningar arkiv
Följ oss
 
 
 
 
 
Europeiska miljöbyrån (EEA)
Kongens Nytorv 6
1050 Köpenhamn K
Danmark
Telefon +45 3336 7100